Herregud vad fort det går med sina små raringar! Nu är vi på väg hem från Kalmar igen. Ett halvt dygn hann vi med den här gången. Egentligen hade vi velat stanna mycket längre, men vi har en Mira där hemma som ska åka till Paris med skolan imorgon. Så det blir till att hjälpa till med packningen och hinna med lite mys innan avfärd.Vi kom upp ganska sent och hann precis till kvällsmaten i Kalmar, men sedan var det fullt fokus på pojk-mys. Det var alldeles för länge sedan vi sågs!Jag fick frågan hur det känns att ha barnbarnen så långt ifrån oss. Och ja… det är faktiskt hemskt. Man vill ju bara kunna svänga inom, få en kram och vara med i vardagens alla små och stora händelser.MEN! Vi har en otroligt fin kontakt ändå. Pojkarna ringer ofta och säger godnatt till farmor, och Gabriel och Alexandra är fantastiska på att låta oss vara delaktiga i deras vardag. Det betyder så mycket. Det är vi verkligen tacksamma för. Två små pojkar med bara ett år mellan sig. Ja, då händer det grejer minsann! Bilar som körs under benen, legoklossar som man trampar på mitt i natten och väldigt mycket små människor som klättrar på precis allt som går att klättra på. Underbart! Precis som det ska vara.Och så har vi fina Tito som mest håller sig undan när pojkarna är i farten. Han har uppenbarligen insett att det är bäst att hålla en viss distans till de små virvelvindarna. Men när de väl har gått och lagt sig, DÅ kommer han fram. Då är det hans tur att ta plats och få all uppmärksamhet. Vi hann också med lite farsdagsfika innan vi styrde bilen hemåt mot Skåne igen.Och nu sitter vi här i bilen. Med fina minnen, några bilder i telefonen och en ganska stor saknad. Det är märkligt det där med barnbarn. Man kan fylla ett helt dygn med skratt, bus, kramar och små fötter som springer omkring. Sedan åker man hem och det blir så tyst. Det är redan tomt i farmorhjärtat. ❤️
