Alltså på riktigt. Jag tror att jag håller på att gå igenom hela kroppen i ett svep. Finns det någon del som inte har varit eller är på väg till någon specialist? Jag börjar nästan bli stamkund i vården. Snart borde jag väl få ett eget väntrum med mitt namn på dörren.Om vi gör en liten sammanställning:Allvarlig operation för 1,5 år sedan.Operation av tumbasartros i november.Operation i maj för att korrigera den där allvarliga operationen.Cellförändringar för ett år sedanKommande ögonoperation om någon månad, grå starr till följd av ICL.Återkommande panikångest under hösten.Klimakteriet, som ju är ett kapitel för sig. Herregud.Öronspecialist om en vecka eftersom jag har konstant lock för örat och en tinnitus som håller på att göra mig galen.Koloskopi för tre veckor sedan.Och så idag… UVI med blod i urinen. Jajamensan! Nu ska jag vidare till specialist även för det.Någonstans här börjar jag faktiskt undra om det finns någon liten reservdel kvar som fortfarande fungerar som den ska? Men skämt åsido. Det är faktiskt ganska tungt. Det känns som att jag knappt hinner landa efter en sak innan nästa dyker upp. Jag hinner inte riktigt återhämta mig, varken fysiskt eller mentalt. Det är undersökningar, operationer, provsvar, väntan och oro. Och mitt i allt ska man fortsätta leva sitt vanliga liv.Jobba, vara mamma, mormor, farmor, fru, vän och allt det där andra som man också är. Jag är ju dessutom en person som gärna fixar, donar och löser saker. Helst själv och helst igår. Men jag börjar förstå att en del av min ångest kanske faktiskt kommer härifrån. Att kroppen är sliten och trött, att huvudet aldrig riktigt får vila och att det hela tiden finns något nytt att förhålla sig till. Det är inte så konstigt att det ibland blir för mycket.Jag har nog varit ganska bra på att bita ihop och ta nästa steg. Boka nästa tid, genomföra nästa undersökning och tänka att snart är det väl över. Men tänk om det är just det jag behöver sluta med? Att hela tiden förvänta mig att jag ska orka precis som vanligt.Jag behöver nog ge mig själv lite mer utrymme att vara trött. Att inte alltid vara den som fixar, skrattar och kör på. För även om jag fortfarande tänker fortsätta vara Fnulan, med allt vad det innebär, så kanske jag behöver påminna mig själv om att jag faktiskt också är en människa av kött och blod. Och just nu verkar det vara ganska mycket blod inblandat också…Nu håller vi tummarna för att kroppen är färdig med sina små överraskningar. Jag skulle hemskt gärna vilja boka in en period med helt vanlig vardag. Inga specialister, inga operationer och inga nya besked. Är det för mycket begärt?Känner du igen känslan av att kroppen och huvudet inte riktigt hänger med längre? ❤️ Så tacksam för att jag ändå mår bra och har alla mina raringar omkring mig, jag är rik i mitt hjärta även om kroppen förfaller..
