För två år sedan satt jag och suckade över hur mitt liv förändrats när jag blev en "fotbollsmorsa" med ett liv i svettiga gympahallar eller kalla fotbollsplaner samt cupdagar från ottan till natten. För ett år sedan gnällde jag över livet som "simhoppsmamma" då jag tvingades sitta i en äckligt varm simhall i odören av klor eller i gympahall, men framför allt körandet till Lund hundra ggr i veckan. Jag skulle aldrig sagt något. Den som skrattar sist, först eller hela tiden får igen. Big time. Nu när Mira började på kören blev jag överlycklig. JIPPIE inget jobb för mamman! Nu går ungen själv till kören efter skolan och jag hämtar henne när det är klart, yeah I made it. Lucky me! Tills vi fick schemat för luciaveckan i kören... Skämt å sido, det förstår du nog va? Det blir en fantastisk vecka med mycket sång och ljus. Det kan vi alla behöva i våra liv eller hur. Och vad gör man inte för barnen? Även om det är svettiga gymphallar, dödligt långa cuper eller vad som, vi är där, vi är med och vi engagerar oss. Det avtalet skrev vi på den dagen vi bestämde oss för att skaffa barn.
