Fy för in i bänken vad jag har haft ont i dag. Jag har gnytt som en hundvalp och krälat på golvet som Elise gör. Den svullna kinden gör så att jag liknar en svullen OCH hamstrande hamster. Det är väl inte så konstigt, två stora tänder borta och jag har inte ens kunnat tröstäta med godis. Jag har till och kunnat hålla tyst. Livet är ju orättvist! Om en stund ska jag hämta Mira på "Young voices" som är kyrkokören i byn. Alltså hon ÄLSKAR det. Nu har hon äntligen fått sitt armband som alla i gruppen bär som ett bevis på att man hör samman. Visst är det fint och symboliskt! Armbandet får du bära så länge du tillhör gruppen. Dagen då Mira fick det (efter tre ggr) var väldigt viktig för henne. Dom har en ceremoni där gruppen frågar om den nya personen vill tillhöra Young voices, och sen säger dom alla "We are family". Så himla fint. Tänk så viktigt det är att känna tillhörighet och samhörighet med andra. Tänk för dom som är ensamma att få känna denna styrka av att "Jag har andra med mig och jag är en för någon annan". Fint...
