Jodå det är lördagskväll och jag vill såklart säga hej till mina favoriter här inne. Det har gått si så där med tenta skrivning idag för mannen har legat utslagen den stackaren. Mira vill så gärna hjälpa till med tentan liksom. I dessa lägen tycker jag faktiskt synd om Mira som inte har ett syskon i hennes ålder, det känns som att hon alltid är ensam :(. Vi kan ju inte aktivera henne konstant, hur gör ni med bara ett barn?` Jag får så fruktansvärt dåligt samvete för henne. Ibland är jag ledsen och besviken för att jag varit egoistisk och inte gett henne ett syskon i hennes ålder. När jag och mannen valde att skaffa barn så var tanken redan från början att det skulle bli ETT barn, inte fler. När vi var på första ultraljudet berättade gynekologen att det var tvillingar, men vid ett senare UL var det en liten Mira kvar. På ett sätt tycker jag att det är synd att det inte blev tvillingar. Då hade min man fått två barn och vi hade fått två på en gång liksom och dom hade fått jämngamla syskon. Såklart har tanken funnits hos mig att skaffa en liten till, men det hade varit för Miras skull i så fall. Nu känner jag att jag är för "gammal" för att börja om igen.Även om Mira har två syskon så är det så stor åldersskillnad så dom har ingen "nytta" av varandra, bara massa kärlek. Men vad gör man för ensambarnet? För till stor del är Mira det. Och ja, hon är min minsta och väldigt liten i mina ögon, och bortskämd, och bortklemad... Aktiverar du ditt ensambarn hela tiden? Jag hoppas på ett sätt att "ensamheten" gör Mira till en person som inte är rädd för ensamhet och är trygg i sitt eget sällskap. För det är inte hennes mamma. [caption id="" align="aligncenter" width="584"] Mira har många kompisar.... alla av olika bakgrund...[/caption]
