Det har snurrat många tankar i mitt huvud idag. Fars dag. Det kunde lika bra ha stått Mors dag för det jag ska skriva om. Idag satt jag här med mina tre barn och kände en sådan otrolig lycka inombords. Att dom var här, tillsammans med mig och mannen. Jag har både hört och sett att föräldrar tar avstånd från sina barn av olika anledningar. Vissa väljer bort sina älskade ungar för ett annat liv, ett nytt jobb, ny kärlek eller ny familj eller massa annat. Ursäkta, men hur farao kan man välja bort sina barn? Vad kan vara viktigare? Du kan flytta till andra sidan jordklotet och ha en relation med dina barn i alla fall. Nu tänker jag på de som vänder sina egna barn ryggen helt och hållet. Barnen är just BARN, föräldern är den som ska vara VUXEN. Tänk att vara ett barn och leva med känslan av att vara lämnad. Det finns säkert du som förälder som måste ta avstånd av vissa anledningar, men nu skriver jag om de som av rent egoistiska skäl SKITER i sina barn. Det gör mig så ledsen inombords och förbannad. Jag känner mig maktlös eftersom jag kan inte få andra föräldrar att förstå hur illa det gör barnen med en frånvarande förälder. Mamma eller pappa spelar ingen roll, båda är viktiga. Usch nä, jag ska inte skriva mer om det för jag blir bara arg, ledsen och förtvivlad. Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina barn och kan inte förstå hur det finns de som vänder ryggen till det man en gång skapat av kärlek. Hur farao kan man såra sina barn på ett så grymt och fruktansvärt sätt. Då borde man inte bli förälder från början. Du kan hata den du skaffade barn med, men straffa inte dina barn för att er kärlek och respekt er emellan tog slut. Det är inte barnens fel men det är dom som är de stora offren. Är det okej att slutas vara förälder? NEJ NEJ NEJ!! Se till att vara vuxen och ta ditt förbannade ansvar och var en förälder.... PUNKT. Dela gärna inlägget, det finns säkert någon i din omgivning som behöver läsa detta.... Och sitter du och tar åt dig av det jag skriver? Ja då kanske det ligger något i det jag skriver?
