Jag är en av de som har så lätt för att fälla tårar. Du vet en sån unge som alla andra kallar "lipsill", tramsig, löjlig och jobbig. Jag fick ofta höra suckar och se himlande ögon och det gjorde inte saken bättre. Då bölade jag för den sakens skull. Jag vet inte hur ofta jag fick höra; - Men skärp dig, det är inget att böla för, äsch vad du är löjlig och mycket annat, vad bölar du nu för? Jag kunde inte bara skärpa mig, jag KAN inte bara skärpa mig. Mina känslor sitter liksom utanpå kroppen och minsta lilla tecken eller signal om att något inte är bra så börjar dom där känslorna skapa utslag som om jag vore hyperallergisk. Det börjar med röda kinder och slutar i tårar. Ja, du vet en sån där lipsill..... Du har säkert suckat åt någon sådan och tyckt att personen är skitlöjlig och måste skärpa sig. TYVÄRR har Mira (och Cornelia) ärvt min allergi mot negativa känslor. Hon precis som jag gråter väldigt lätt och vad tror du jag har tänkt, JO, - Men skärp dig Mira det är inget att gråta åt. Vilken hycklare jag är. Jag funderar på vad man kan göra? Ingen kan ju ändra min, Miras eller Cornelias personlighet och känslighet. Jag har alltid varit så. Varför är det vi känsliga som ska skärpa oss och inte ni runt omkring som ska tänka er för? Varför ska det vara vi som är onormala när det borde vara jättenormalt med mycket känslor och empati? Jag funderar på hur vi kan hjälpa Mira. Det är inte kul att alltid ta till tårarna, det är inget man väljer, dom bara kommer. Ska jag peppa henne att det är okej med känslor, eller ska jag göra som alla andra gjort med mig och bara vifta bort det. Det kvittar egentligen hur man gör, båda sätten känns fel. Har du något bra tips? Jag vill att Mira ska må bra, och ett sätt att må bra på är att visa känslor men det är inte accepterat överallt... Tack för att du lyssnade, jag är faktiskt ledsen över just denna saken idag. När någon säger " Åh vad du är känslig" - beror det kanske på att det är någon som är okänslig?
