Mitt största problem är att jag vill gå i försvar Igår blev det lite konstigt i bloggen och jag ville genast gå in i försvar. Jag hejdade mig, lite i alla fall. En glad nyhet för oss förvandlades till något helt sjukt. Den goda nyheten blev helt plötsligt en nyhet från helvetet. Den glada känslan inombords förändrades till ångest. Är jag en så dålig mamma?, var det enda jag tänkte. Jag fick många bra kommentarer på inlägget om Sweden Models som ifrågasatte hur jag egentligen tänker när jag drar in Mira i modellyrket. Det är bra att man får tänka efter. Mina läsare behöver inte ha samma åsikt som mig och får gärna dela med sig av sin synpunkt. Det som gjorde mig mest ledsen var att jag fick veta att (DESSA KOMMENTARER ÄR BORTA): -Jag är en dålig förebild för mina barn -Mira kommer att få ätstörningar och anorexia -Se på Cornelia, hon har MINSANN opererat tuttarna och fixat läpparna- det är mitt fel -Fredrik har tydligen inget att säga till om när det gäller frågan, det är synd om honom som är gift med en person som inte tänker på honom och hans känslor -Jag består till mestadels utav dubbelmoral och hyckleri som säger ett och gör ett annat -Jag pratar om att man ska älska sig själv som man är men jag gör inte det. Hur ska mina barn då kunna göra det? -Det är JAG som förstör mina barns liv -Jag tycker tydligen att man är en bättre person om man är "snygg" för jag är ytlig och patetisk -Det hade varit bättre att jag varit tyst helt och hållet Ska vi fortsätta? Nä, jag tror inte det, kommentarerna är borta. Raderade och kommer aldrig att synas igen. Igår blev jag otroligt ledsen och min första tanke var att jag aldrig mer vill blogga. Jag vill inte att mina barn ska se alla de elakheter som vissa skriver om deras mamma. Det är inte dom som valt att ha en mamma i "offentligheten" och dom är inte värda detta hat. EN trist kommentar gör mer ont än vad TUSENTALS fina kommentarer gör gott. Det är tyvärr så. Detta är helt klart baksidan av bloggyrket. Och på ett sätt har jag själv valt att vara offentlig, men för den sakens skull står det inte "Target" i min panna. Jag är ingen soptunna där man kan lasta över sin egen skit eller kasta skit på. Jag brukar inte radera kommentarer utan besvara dom eftersom jag respekterar att vi alla tycker olika. Nu gick det för långt.... Till dig som bloggläsare hos mig och på andra bloggar vill jag därför säga ett par saker. Det är okej att ha en annan åsikt än den som skrivit texten, men det är ABSOLUT inte okej att gå på personangrepp. Den text jag skriver här är en utvald del av mina tankar och mitt liv. Du får aldrig hela sanningen av en bloggare. Vi sorterar våra ord. Låt därför bli att skapa dina egna sanningar om det som sägs och lägg inte till en massa mellan orden. Fråga då hellre! Framförallt, det är personer bakom bloggen precis som du som läser. Skriv bara det i kommentarsrutan som du skulle kunna säga till mig om vi ses på stan. Jag fick läsa att jag var en dålig förebild och det fick mig att undra över den som skrev kommentaren, vad är den för en förebild till sina barn? Att kränka och vara respektlös mot andra som ett litet fegt nättroll, det är tydligen okej? Mina barns lycka är min lycka Idag ska Mira på en photoshoot och ingen är lyckligare än hon
