Vår by har i princip splittrats i två delar. De som är för de nytillkomna invånarna och de som är mindre för eller inte gillar det alls. Vi har också de som är mittemellan, men de hörs inte. Det är med en otrolig sorg och skam jag läser vidriga uttalande och påhopp i Facebookgrupper som handlar om de som mer än gärna vill vara en del av byns gemenskap. Jag blir ledsen när jag ser att personer jag tycker om kan visa sidor som jag inte trodde fanns. Ibland är det så vidriga uttalanden att det skär i hjärtat. Jag vill bara skaka om de som kan uttala sig så fruktansvärt i SKRIVNA ord. Jag undrar om de skulle kunna ställa sig framför de krigsskadade barnen och familjerna och säga detta öga till öga. MEN, så läste jag ett inlägg från en av kvinnorna, Abir, som kommit till oss i Veberöd som tackar för all kärlek och vänlighet. Hon berättar varför de har tvingats komma till Sverige och lämna allt. Hennes avslutande ord högg mig i hjärtat: "Om någon enskild flykting beter sig illa så betyder inte det att alla gör det, och om en person kritiserar oss som grupp så betyder inte det att alla är rasister. Var och en representerar sig själv". Och då skämdes jag. Jag är också fördomsfull. Jag tänker att alla som skriver något negativt om invandringen och röstar på SD är rasister. Ska jag kunna förändra något måste jag göra det hos mig själv först och främst. I annat fall har jag ingen rätt att döma någon. Kan kvinnan bakom orden som flytt från kriget med sina barn utan några ägodelar ändå visa denna ödmjukhet och respekt inför de som visar hat, kan vi göra detsamma. På vår resa i Danmark överraskade Mira mig med sitt intresse på Tirpitz-museet om andra världskriget. Det var människornas berättelser som var intressant berättade hon för mig. Precis som om det var det självklaraste i världen att bry sig om andra människor. Det gör mig varm i hjärtat att det är viktigt för henne. Världen är full av hat och vi behöver lära oss att se omvärlden med barnens ögon och känna med deras oskyldiga hjärtan utan fördomar och respektlöshet. Låt oss bli som våra barn, osjälviska och älskande. Framförallt att visa ödmjukhet och kärlek till våra medmänniskor utan att tänka på vem eller vad man är.
