Jag har ofta funderingar kring mitt liv som mamma till mina barn. Det har varit ganska speciellt för min del att ha barn i spridda åldrar, jag har varit "småbarns-mamma" länge. Cornelia 21, Gabriel 17 och Mira 6. Samtidigt som jag sminkade Cornelia kom Mira med en bajsblöja och Gabriel skrek i målbrottsröst att det stank. Det är verkligen spridda skurar och jag har inte varit samma mamma till någon av det tre. Dels på grund utav att det finns två olika pappor med i bilden men även med min egen trygghet och syn på livet samt orken om jag ska vara ärlig. Jag känner mig som en bättre mamma till Mira.. Jag kan tycka synd om de andra barnen att dom inte fick den Mamma Malin som Mira får. MEN, ja jag är deras mamma precis lika mycket som hennes, men med helt andra förutsättningar och en helt annan parrelation. Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte.. men mina barn har trots olika uppväxt blivit otroligt fina. Jag har FANTASTISKA ungar! Ödmjuka, empatiska, respektfulla, hjälpsamma mot sina medmänniskor, det gör mig så varm i hjärtat. Förutsättningarna i mammarollen förändras med ålder och relationer, Som 40-åring känner jag att jag har hittat den perfekta balansen. Jag är fortfarande samma tjatmamma med pms utbrott emellanåt, men tryggheten och kärleken till barnen växer varje dag och blir större och större. Även om man inte tror att det är möjligt så är det det... Det är dock en sorg att jag fick Mira så sent i livet. Jag kommer inte att få uppleva henne lika länge som dom andra två. Hon kommer inte att få ha sin mamma lika länge som sina syskon. Och det gör ont... så ont.. Mina barn är min luft <3 och det känns för jävligt att jag en dag inte ska andas mer....
