Vi skulle hem till Åse och flickorna igår men vi fick backa som jag berättade igår. En superwomen drabbas väl ändå inte av virus tänkte jag igår när jag fortfarande var negativ. Det kan ju inte vara möjligt att JAG skulle drabbas. MEN, i morse vaknade jag till och mådde skit och var såklart positiv. Nu är jag allmänt hängig och ynklig och sovit bort en hel dag. Här sitter jag och surar för att vi inte kom iväg till vännerna eftersom vi alla har covid. Samtidigt har hela det Ukrainska folket drabbats av krig. Så sjukt. Så nära och så hemskt. En sanning som är så främmande och skrämmande. Vad är covid mot krig? Ingenting. Jag ska inte gnälla mer. Jag ligger tryggt och varmt i min soffa, i Ukraina lämnar människor sitt älskade land i panik, och oftast med en pappa som står kvar vid gränsen och inte vet om han får uppleva sin familj igen. Jag vet riktigt inte vad jag ska skriva eller uttrycka mig om det som händer i Ukraina. Jag vill bara låtsas att det inte finns. Jag hatar innerligt människor som ens kan ha en tanke på att utsätta andra människor för hemskheter. Bara jag ser den äckliga Putin får jag rysningar i hela kroppen. Jäkla äckel. Usch. Fan ta honom och hans följeslagare. Detta är det sista du behöver läsa om kriget (förstå att vi ens behöver använda det ordet, KRIG) i Ukraina hos mig. Det är inte för att glömma eller för att jag inte bryr mig om människorna som drabbas. Det handlar helt och hållet om att du ska få en frizon med lite "vanligt" i en jäkla svår tid. Fan att det ens händer. Jävla Putin. Jag trodde för en liten stund att Covid skulle förena världen, men den största sjukaste pandemin är nog fasiken Putin. Och ja, jag får svära över idioter, jävligt mycket. PUNKT
