Följande debattartikel kan du läsa i Expressen idag, dock i en förkortad version. Dela gärna för detta behövs uppmärksammas! Jag har mött många underbara människor med en funktionsnedsättning under mina 14 år inom Assistansbranschen och på mitt jobb på Omtanken i Skåne. Jag har även fått arbeta med en mycket viktig yrkeskår enligt mig. Där det inte alltid krävs en formell utbildning för att göra ett fantastiskt arbete, som personlig assistent. Det största och viktigaste kravet är att du är en medmänniska och kan möta en människa utifrån dennes behov. Utan den personliga assistenten försvinner den enskildes rätt till ett jämställt liv med delaktighet och valfrihet i samhället som det vi utan någon funktionsnedsättning lever. Allt enligt LSS lagens intentioner som är en rättighetslag som funnits sedan 1994. De indragningar/besparingar som nu sker i i stor omfattning i strid med lagens intentioner leder till isolering och utanförskap för vår svagaste grupp i vårt samhälle. De funktionshindrade. Vi inom assistansbranschen sätter ett stort värde på våra anställda och det vi arbetar allra mest med är det dagliga Mänskliga BEMÖTANDET av människor i någon form av kris traumatisk upplevelse eller annat stort stöd- och hjälpbehov. Jag har suttit i flertalet möten med Försäkringskassa och Kommun för att stötta människan en med behov av personlig assistans. Främst för att få assistanstimmar så att det räcker till ett drägligt liv. Vi som assistansanordnare vet vilka rättigheter den enskilde har och kan bevaka detta. Kommun och Försäkringskassa har en skyldighet att upplysa om vilka rättigheter den enskilde har, men gör oftast inte det. Jag har många gånger upplevt ett mkt kränkande och inhumant bemötande från våra ”kära” myndighetspersoner. Ett exempel är att den hjälpsökande sitter mitt emot två personer från Försäkringskassan. Båda sitter hukade bakom varsin bärbar dator, stirrandes ner i skärmen och dokumenterar under samtalets gång. Detta är en mkt utsatt situation som ytterst handlar om vilken nivå på livskvalitet den behövande kan tänkas tilldelas. Exempel på frågor som ställs: - Hur ofta bajsar personen, hur lång tid tar det och har konsistensen någon betydelse, för tiden, kanske? URSÄKTA MEN HUR OFTA SKITER DU SJÄLV KÄRA MYNDIGHETSPERSON? Det finns föräldrar som lever med sina barn med funktionsnedsättning i hemmet som kan få frågan: - När ska ditt barn flytta hemifrån? Prata om noll förståelse för vad dessa föräldrar går igenom och HAR gått igenom med sitt unika barn. Det är personer som är högutbildade för att handlägga och hjälpa samhällets svagaste och mest utsatta människor som sitter och frågar dessa kränkande och omänskliga frågor. I deras utbildning tappade man en viktig faktor- bemötande med respekt och alla människors lika värde. Det är människor som lever ett traumatiskt liv, ofta med kognitiva svårigheter, som ska svara på dessa frågor. De med funktionsnedsättning är förlorarna i regeringens direktiv om besparingar inom LSS som drabbar vår svagaste befolkningsgrupp. Samtidigt basunerar regeringen ut att man gör sin största välfärdssatsning någonsin. Många ”glömmer” och blundar för att det är i strid mot lagens intentioner. Handläggarna på Försäkringskassan kan inte heller följa direktiven utan att strida mot lagen och känner sig bakbundna. Det senaste skräckexemplet är den MS sjuka kvinna som avled. Ensam och helt utelämnad på en toalett, på grund av neddragningar i hennes assistans. En stor bov i detta är den tredje ”statsmakten”, Media. Deras beskrivna bild om en fuskbransch har populistiska politiker tagit fasta på och besparingsivern finner inga gränser. Fusk finns och är aldrig ok, men flera oberoende utredningar visar att fusket i denna bransch inte på något sätt är större än i andra välfärdssystem, snarare tvärtom. Snälla Media, försök ge en mer nyanserad bild av verkligheten. Beskriv gärna vad som uppnås med denna kostnad i form av livskvalitet, delaktighet för att inte tala om all sysselsättning som skapas. Ingen har undgått hur ett fåtal bolag har fuskat i assistansbranschen trots att kontrollerna och kraven på oss assistansanordnare är hårda. Det krävs även ett tillstånd för att bedriva assistans. Det som skett på grund av dessa rubriker är en kollektiv bestraffning på samtliga med ett behov av personlig assistans där alla assistansberättigade och assistansanordnare ses som fuskare och banditer. Jag vill kunna känna mig stolt när jag går till jobbet och faktiskt bidrar till att utsatta människor får ett bättre liv. Det bör vi som välfärdssamhälle ha råd med. Är alternativet återgång till institutioner och vad skulle den kostnaden bli och till vilken livskvalitet och delaktighet för den enskilde? Behoven kvarstår hos den enskilde, och kostnaden förflyttas till annan ”plånbok”, men leder också till mänskligt lidande. Vilket strider mot, den i grundlagen fastställda tesen om ”alla människors lika värde och möjligheter”. När blev medmänsklighet utbytt mot besparingar, paragrafer och regler? När tappade man fokus på den enskilda individens behov? Och när blev det så att valfrihet, jämlikhet och delaktighet inte får kosta? Hur ser vi egentligen på begreppet ”allas lika värde”? Detta är reglerat i vår grundlag och borde vara huvudsyftet i bemötandet av våra medborgare med funktionsnedsättning och särskilda behov. Jag vill rikta ett stort tack till Hans Blomqist för att jag fått bolla artikeln med honom!
