Förra sommaren förlorade min vän sin dotter i en fruktansvärt tragisk olycka. Smärtsamt och abrupt uppvaknande till livet blev en verklighet för henne och alla nära. "Livet går vidare" är ord hon ofta får höra av omgivningen. Tror Ni verkligen att det är rätt ord att säga till en mamma som förlorat sitt barn? Jag tror att det gör ondare än en riktig käftsmäll. Sorgen försvinner aldrig, men den förändras antar jag. Igår var jag och vännen ute på en timmes promenad. Känslan av naturen och den friska luften är som ett plåster på djupa sår i själen. Det som skett min vän har förändrat hennes liv till ett liv hon inte valt att leva. Nu hoppas jag att hon kan ta över kontrollen på sitt öde och välja livet. De 20 åren hon fick med sin flicka är idag minnen, men dom kan ingen ta ifrån henne. Min vän tackade mig för att jag "ställde upp" och gick på promenad med henne. Jag blev tårögd. Jag ställer inte upp, jag mår bra av att vara nära henne och se henne sakta men säkert komma tillbaka till livet, fast ett nytt liv utan sin dotter. Hon ger mig lika mycket som jag kanske ger henne. För med hennes närvaro blir min närvaro viktigare med mina barn. Hennes olycka har lärt mig att ta vara på tiden. Det är mycket tack vare henne jag gjort stora förändringar den sista tiden i positiva tecken, så är det någon som ska tacka så är det jag som ska tacka henne. Nu ska min vän börja skriva om sin sorg och sin väg tillbaka till ett nytt liv, ett liv utan sin dotter. Till min vän: Jag hoppas att du väljer livet och att du finner ro. Din olycka är stor och skrämmande men din styrka är magnifik och beundransvärd. Din flicka är med dig var du än är och skyddar dig, hon vägleder dig i ditt nya liv. [caption id="attachment_30389" align="aligncenter" width="667"] Vi vet aldrig var livet tar vägen.. det är bara att försöka hålla oss på rätt stig <3 [/caption] [caption id="" align="alignnone" width="1000"] Ljuset börjar komma till oss, hoppas detsamma för min vän[/caption]
