Det är oftast roligare om man är två, om det är rätt två. Jag har levt i ett förhållande där jag var mer ensam än om jag faktiskt varit det. Jag var alltså ensam i tvåsamheten. Nu i efterhand så förstår jag att det varit bättre att vara helt ensam på riktigt istället. Förstår du vad jag menar? Det är stor skillnad på ensamhet och ensamhet. Att vara ensam i ett förhållande sliter en i sönder psykiskt som bara den. Att låtsas om att den andre personen inte är där kräver massor med energi. Att leva sida vid sida utan något som binder samman är förödande och elakt mot sig själv. Visst vill jag få vara ensam ibland, men då är det en egen vald ensamhet. Jag och mannen vi behöver inte prata med varandra hela tiden, men vi finns där tillsammans i tystnaden, det är okej. Vi tar alla beslut som ett par, vi skrattar, vi småbråkar, vi sover, vi har drömmar och mål och vi älskar men vi gör det TILLSAMMANS. Fredrik är min allra bästa vän och jag hade inte behövt någon annan än honom. Då är man inte ENSAM om man känner så, då är man TVÅ TILLSAMMANS. Frågor till dig som lever i ett förhållande men är ensam: - Känner du dig ensam i din tvåsamhet? - Är det okej för dig att vara ensam med din partner? - Är det en rädsla för att gå vidare som gör att du stannar kvar? - Tror du att du blir mer ensam för att du verkligen är ensam? Vet du, det är bara du som kan svara på de frågorna. Jag valde att bli ensam med mig själv och lämnade. Det bästa jag har gjort, nu är jag aldrig ensam längre.
