Godmorgon, kaffet och min frulle bestående av kaffe, ost och ägg är framför mig på balkongen. Visst är det lustigt hur man kan börja grubbla över en liten fråga? Jag är en grubblare. Frågar du min man så är jag världsmästare på det. När vi var och handlade en kväll (vid 22 tiden som vanligt) kom en svensk kille fram till mig så sa han - Du ser ut att bo här, snälla hjälp mig var jag hittar fläskfärs. Jag hjälpte honom som om jag var ett proffs, men det startade många tankar inom mig. Varför såg jag ut som någon som bor här? 1. Brun? 2. Pensionär som flyttat till Spanien 3. Brun pensionär Hur visste han att jag var svensk? 1. Utseendet 2. Hade han tjuvlyssnat på mina tankar 3. Foppatofflorna Sen tänkte jag på det, Ja, jag går här som om att jag bor här. Jag kör bil som vanligt, handlar med min svenska korg och handlar oftast spanska produkter. Jag jobbar från balkongen och lunkar på i de spanska tiderna. Jag börjar lära mig de viktigaste spanska uttrycken och försöker konversera med alla belgare på området som knappt kan ett ord engelska. Sen tänker jag ett steg längre.... tänk på alla de som TVINGATS att komma till Sverige. Dom upplever det jag upplever men med helt andra förutsättningar och känslor i hjärtat. Trauma, sorg, farväl, fattigdom, drama och krig. Jag kan däremot inte en endaste sekund jämföra eller förstå, men kan dock förstå hur viktigt det är att få lov att vara sig själv i vilket land man än är i. Hitta sitt sammanhang, hitta kaviar i en butik till exempel, eller någon som förstår dig när du pratar. Svammel, men du förstår nog vart jag vill komma. Jag har turen att få välja att vara osvensk ett tag. De som kommer till oss på grund av krig och annat har inte valt, dom tvingas.
