Jag är så himla arg på mig själv. Ännu en gång har jag fått en näsbränna som svider. En så kallad "vän" visar sin rätta sida. Jag hittade ett citat "Åh förlåt att jag glömde, jag finns ju bara när du behöver mig". Så rätt det kan vara. Vi bröt kontakten en period av någon konstig anledning som jag inte ens kan svara på. Det inte var jag som tystnade. Min "vän" vill att man ska vara på ett speciellt sätt. Vid ett par tillfällen var jag inte den perfekta vännen utan bröt mot de oskrivna lagarna. Nu sitter jag här och är ledsen eftersom sveket känns större och värre än vad jag trodde och det gör så sjukt ont i hela hjärtat. Jag känner mig ledsen, lurad och utnyttjad och önskar att jag aldrig sett vännen som en av de mina från första början. Jag trodde att det var min allierade och skydd mot omvärlden. Dumma jäkla våg, nu åker du ut med huvudet före. Det går inte att lita på dig och du får mig bara att må dåligt.... Jag vill inte ha dig i mitt liv mer. På riktigt och allvarligt, jag är lite ledsen på mig själv att jag har tappat kontrollen igen och har svårt att hitta tillbaka till den målinriktade och engagerade SuperFnulan. Jag har tappat det och gör allt för att hitta en skurk i dramat, denna gången Vågen.. Men jag vet vem den skyldiga är och det vet du också. <3 Jag ska väl klara detta också <3 Och ja, jag har även en "vän" som borde ta åt sig av detta inlägg och det har säkert du också. Vi alla omges av sådana...
