Jag var hos min inlagda mormor 90 år, tappat hoppet om livet är svag och orkeslös. Att se denna underbara människa vara så ynklig gör ont i hela mig och att veta att jag inte kan göra något åt att livet är som det är sliter sönder mitt hjärta. Denna kvinna som gett livet åt min mamma och varit en fantastisk mormor åt sina 5 barnbarn och 11 barnbarnsbarn. Något som sårade mig så att jag började gråta var en av personalen. Hade jag haft orken hade jag bett om ett samtal och frågat henne varför hon jobbar med det hon gör. Jag gick därifrån rosenrasande och gråtandes! När man möter människor är att ha ett bra förhållningssätt och respekt för medmänniskan något av det viktigaste som finns. Denna hemska människa kunde inte bemöda sig med att tilltala min mormor eller ge henne en blick när hon skulle hjälpa henne på toaletten. Istället suckar hon och demonstrativt kastar delar från rullstolen i diskhon så att det smäller till och är allmänt otrevlig i sitt bemötande. Och vet ni, jag skiter i om hon haft en dålig och stressig dag, det ska inte min mormor straffas för. Om man jobbar inom vården måste man väl fått lära sig hur man behandlar människor med respekt? Hur man bemöter andra, och speciellt människor i livet slutskede. Var tar medmänskligheten vägen? När börjar man se de som är inlagda som bara en av många patienter? Jag ryser över att min mormor ska vara hos denna hemska person som inte vet vad en klapp på kinden betyder eller ett enkelt: - Hej, nu är jag här och ska hjälpa dig Greta! Vad kostar det? Inte ett skit, men det betyder kanske världen för den personen hon möter, i detta fall min mormor. 90 år, orkeslös, svag och i livets slutskede....... (Nu menar jag verkligen INTE att alla som jobbar på sjukhus är såhär, men om du jobbar med en sådan, acceptera inte!!)
