September den 4:e i månaden och kvällen bjöd på 22 grader. Middag hemma hos mina föräldrar i deras underbara uterum. Barnbarnflickorna var också på plats, och dom tvingade sin gamlamormor att spela fotboll. LJUVLIGT. Låt det aldrig ta slut, jag är född att leva i värmen. Jag vågar vägra höst- och vinterrusk. Samtidigt.... Jag får dåligt samvete av att jag älskar att sommaren blir varmare och längre. Det betyder att vi inte är rädd om vår miljö. Det är ett tecken på …på klimatförändringarna som pågår, och det är tungt att bära två känslor samtidigt – tacksamhet och njutning över värmen, och oro och skuld över varför den finns.Det jag känner mänskligt. Att glädjas i stunden, med familjen, i uterummet, barnens skratt och solens mjuka värme – det är livets kärna. Samtidigt påminner samvetet om det större perspektivet. Man kan tänka att varje stund av uppskattning för naturen och värmen också kan bli en drivkraft: att vilja värna klimatet för barnbarnens skull, så att de också får känna ljumma septemberkvällar utan att det sker på bekostnad av framtiden.Jag tycker att det är svårt, hur känner du?
