Imorgon blir det en väldigt tung dag. Jag ska delta i en begravning, bara ordet gör så otroligt ont. Det ÄR en älskad flicka, endast 23 år gammal som jag ska ta farväl av. Jag ska se och känna en del av familjens smärta och jag kan inte rädda dom. Jag kan inte förändra något. Jag kan bara finnas där. Jag vet inte vad jag ska säga till någon som förlorat sitt barn. Det finns väl inget man kan säga? Att det blir bättre? Att tiden läker alla sår? Att vi har vackra minnen? Vad spelar det för roll? Det finns inget som kan läka smärtan.Jag har alldeles för många i min närhet som förlorat sitt barn. Alldeles för många.Livet känns inte rättvist för familjen just nu så jag ska bara vara där, sitta nära och låta dom luta sig åt mig om det behövs. Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är Jag, Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som Du alltid gjort. Ändra inte Ditt tonfall, Håll sorgen borta från Din röst. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst Utan spår av skuggor. Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig. Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära. I rummet bredvid. Allt är väl. En dikt jag fick av en mamma som förlorat sin son, tack Christina
