Söndag. Och imorgon är det måndag igen.Jag känner mig så stressad just nu. Det är snart jul, jag ska vara ledig – och istället för att längta känner jag mest ångest. Jag är efter med allt. Långt efter. Och känslan av att inte räcka till gör mig ledsen. Trots att jag började jobba tidigt efter operationen, istället för att stanna hemma och vila, så är jag ändå efter. Men… jag är sådan. Jag kan inte lämna mina kollegor i sticket. Det sitter för djupt i mig. Samtidigt känns det tungt att mannen får dra ett så stort lass här hemma, bara för att jag inte fungerar som vanligt med en hand. Ärligt talat – det är lite deppigt just nu. Jag vill se fram emot ledigheten, men just nu gör jag inte det.I fredags blev jag av med gipset, och det var det bästa som hänt på länge. Nu väntar träning fem gånger om dagen för att få igång handen igen – handen som numera har ett ben mindre. Det gör ont. Skitont. Restriktionerna är många och stora, och jag blev faktiskt förvånad över hur mycket jag inte får göra. Och hur svårt det är att låta bli.Handcenter var inte det minsta imponerade när jag stolt berättade att jag började jobba bara 1,5 vecka efter operationen. Jag tänkte ju att “det är inte tummen jag jobbar med”… men tydligen funkar det inte riktigt så. Jag har märkt att jag varit helt off. Jag är off. Glömsk, förvirrad, har svårt att veta vad jag ska göra. Och det finns en förklaring.Hjärnan jobbar på högvarv med att bearbeta det som hänt. Hon förklarade så bra – att förlora en tumme är bland det svåraste hjärnan kan hantera. Tummen (och munnen) har enorm påverkan på hjärnan. Homunculus kallades det visst.Jag är ingen läkare, men jag tyckte det var väldigt intressant.Och så fick jag höra att jag inte alls varit “duktig” som började jobba så snabbt. Det gjorde mig lite ledsen. Jag – tjejen som alltid vill vara duktig. Men helgen hade också något väldigt fint i sig 💛Igår var jag kyrkvärd, och lilla Elise var minikyrkvärd. Det blev så otroligt fint. Inför fullsatt kyrka fick Elise tända adventsljusen, ringa i kyrkklockorna, bli presenterad för alla, stötta pastorn och ta emot besökarnas värme och kärlek. Jag blev så rörd.Mamma Cornelia var där och tittade, såklart. Förlåt för ett lite tungt inlägg. Jag känner mig nere. Jag hade inte förstått hur mycket operationen skulle påverka mig – mentalt, inte bara fysiskt. Att tappa kontrollen är fruktansvärt när man är en människa med stort kontrollbehov.Jag tränar på att släppa taget. Jag har tvingats till det.Men det har varit väldigt mycket träning i år.Tack för att du finns här, min bloggvän 🤍
