Det finns en känsla som jag ofta får inombords, att jag inte är en tillräckligt bra mamma för mina barn. Jag plågar mig själv genom att se och jämföra mig med "perfekta mammor" istället för att se vad jag har goda kvalitéer som dom kanske inte har. Jag är till exempel grym på att blunda för tvätthögen och skita i dammtussarna för att jag mysa med barnen i soffan istället. Vilken perfekt mamma kan det liksom? Hon måste ju städa. Nä, vi ska vara allvarliga i detta viktiga ämne. Jag tror inte att det bara är jag som har dålig självkänsla och känner mig otillräcklig som mamma. Jag vill vara mer närvarande, göra mer läxor tillsammans, tycka att det är roligt med föräldramöte, läsa bok varje kväll, pyssla så så fort Mira vill (varje dag), inte tillåta slarv med tandborstning eller städning av sina rum och alltid hålla vad jag lovar. Jag vill inte säga "VÄNTA" eller "INTE NU" utan alltid ta mig tiden för det viktigaste jag har. Jag önskar att jag alltid hade de rätta svaren och visste när jag ska säga NEJ och att jag aldrig höjer rösten i onödan. Jag inser dock att jag kommer att känna mig misslyckad många gånger om detta ska vara kraven på mig. Och det är elakt mot mig själv och mina barn. Dom har tillit till mig då måste jag ha det till mig själv också. Vad är egentligen en perfekt mamma? Hur får man bra självkänsla som mamma (eller pappa för den delen)? Jag tycker att min mamma är den perfekt mamman för mig och jag tycker det trots hennes små brister. För oavsett de små bristerna älskar hon mig alltid villkorslöst och jag vet att jag alltid kan komma till henne (och min pappa såklart) om det är något. Det är de egenskaperna jag försöker föra över till mina barn och jag tror att mina brister ändå gör mig till en bra mamma för mina juveler. Jag kan inte städa och göra alla de där sakerna som står där uppe, jag har insett det och jag ska bara acceptera det också. Kärleken till våra barn sitter väl inte i hur perfekta våra hem är eller hur många hål barnen INTE har i tänderna? Nä kärleken är så mycket annat....
