Kejsarsitt eller vaginalt? | Malin "Fnulan" Martinsson

Kejsarsitt eller vaginalt Igår skrev Cornelia om sina tankar om Kejsarsnitt . Det var ett öppet, ärligt och ett väldigt bra inlägg som handlar om förlossningsrädsla. Det kändes in i hjärtat eftersom jag själv varit där. Jag har aldrig skrivit om hur det var med Mira innan eftersom jag redan hade henne när jag började blogga. Nu när Cornelia går igenom sin graviditet börjar jag minnas. Och det värsta var min fruktansvärda rädsla för att föda barn för tredje gången. Alla skakade på huvudet och trodde att jag hade fått en knäpp uppe i knoppen. Jag hade ju klarat det innan? Precis som Cornelia fick jag höra tusen gånger om att det bästa för barnet var minsann att föda vaginalt.

Tyvärr, det är inte vaginalt bästa för barnet om man är förlossningsrädd och rädd för att dö av ångest.

Att be om kejsarnistt var mitt sätt att göra det bästa för mitt barn. Jag var rädd att min bebis skulle möta en mamma som för andra gången skulle få en förlossningsdepression. Hur hade det varit för Mira? En mamma som inte är närvarande den första tiden. Det hände nämligen med Gabriel. Jag fick aldrig hjälp efteråt utan fick bara antidepressiva och en klapp på axeln att det är okej att vara trött och ledsen när man fått en bebis. Jag var inte trött och ledsen, jag gick runt med känslan att jag hade förstört Cornelias liv med en liten bror. Jag var inte ett dugg lycklig. Jag kräktes när alla ojade och ååååade. Älskade honom det gjorde jag men jag var inte lycklig.

Anledning till att det blev så fick jag först veta 10 år senare när jag fick hjälp inför min förlossning med Mira. Det finns mycket mer att berätta om VARFÖR jag hamnade där men det är ett helt annat inlägg i så fall.

Nu var jag gravid med Mira. Livrädd, ångestfull och ledsen. Jag fick tid på KK i Lund för att träffa en läkare och diskutera ett eventuellt kejsarsnitt. Hon började med att fråga vad jag gjorde där egentligen? Och att jag inte tänkte på barnets bästa om jag valde kejsarsnitt m.m. Jag blev motarbetad, kränkt, illa behandlad och bemött av denna KÄRRING. Hon sa att hon ville att jag skulle söka hjälp på psyket och gick ut ur rummet.... Och det var verkligen det jag ville höra just då när jag bad om hjälp. Jag visste redan att jag mådde dåligt psykiskt, det var därför jag var där. Det slutade med att jag fick ett panikångestanfall och min man som inte brukar bli tokigt arg blev rosenrasande, kallade på hjälp och sen skällde han ut läkaren... Jag anmälde henne.

Det som behövdes för min del var HJÄLP och när jag fick det i Ystad kunde jag jobba med min rädsla. Nu blev det inte snitt för min del eftersom jag fick gå i en Aurora grupp, hade en samtalsterapeut och hade bra kontakt med läkaren. Det var inte lätt att gå igenom och idag undrar jag om det hade varit bäst med ett snitt ändå? Fast då hade jag aldrig fått hjälp med min verkliga ångest som kom med förlossning nummer två. Nu blev jag fri.

Som jag skrev till Cornelia så är det hennes graviditet och förlossning tillsammans med Rasmus, ingen annans... Jag tycker att det är fantastiskt att föda vaginalt, jag precis som hon vet att det är bra för reflexer och massor annat. Det är dock inte bra om man inte klarar av det och att det kan bli på bekostnad av sitt barn. Det finns många som är snabba med att ha åsikter och talar om för Cornelia vad hon borde eller ej. Sluta med det.. Dom har gett sig in i detta och det är deras skyldighet att ta de bästa beslutet, oavsett vad det blir och ska inte behöva försvara sina val.

Alla blivande mammor (och pappor) måste får göra det som är bäst för dom, ingen annan, det är då man verkligen visar sin kärlek till sitt barn.

[caption id="attachment_68292" align="aligncenter" width="3660"] Foto: Freddy Billqvist[/caption]