Folk ser leendet. Inte tröttheten bakom det.Det går på autopilot att mungiporna åker upp när jag möter någon. Ett leende sitter nästan fast numera, som något jag lärt mig bära för att göra andra bekväma. För att ingen ska fråga för mycket. För att stämningen alltid ska hållas lätt.Jag börjar bli trött på att alltid vara glad för att andra förväntar sig det. Jag är trött på att alltid vara den som lugnar, lyssnar, ställer upp och får andra att må bra — samtidigt som jag själv långsamt tömmer mig inifrån. Jag är trött på att vara stark.Men att vara stark betyder inte att jag inte känner.Folk verkar ibland tro att den som klarar mycket inte behöver bli omhändertagen. Att den som alltid fortsätter framåt aldrig faller ihop bakom stängda dörrar. Men även den starkaste människan blir trött av att bära allt ensam.Jag är rädd för att visa mig svag.Men att vara svag betyder inte att jag inte kämpar.Ibland tror jag att vi blivit så vana vid att spela okej att vi nästan glömmer hur det känns att faktiskt vara ärliga. Att säga “idag är det tungt” utan att känna skuld över det.Idag blev det en svacka.En sån dag där tankarna kommer ikapp och man börjar fundera på vad som egentligen är viktigt i livet. Vilka människor som faktiskt finns där. Hur mycket av sig själv man ska fortsätta ge bort innan det inte finns något kvar till en själv.Jag är bara trött på att försöka vara på ett visst sätt för att andra ska må bra, när det till slut går ut över mig själv. Trött på att känna ansvar för allas känslor men samtidigt glömma mina egna.Är du också en people pleaser?Hur hanterar du det?Var går din gräns?Jag tror min gräns är nådd.Från och med nu vill jag lägga min energi på människor som ger tillbaka samma värme, samma omtanke och samma genuinitet. Jag ska bara le mot dem som ler tillbaka ♥️
