Fina läsare, lyssna på mig. Ni är så fantastiska och många av er delar med er av era livsöden, ni peppar mig och skrattar med mig. Och ni ska veta att jag är där med er också. Ni är min kära i hjärtat. Igår fick jag en kommentar från Dig som hjärtskärande öppet skriver om din sorg efter att ha förlorat din kärlek och dina barns pappa. Du vill säga till mig att leva med kärleken min istället för att ha ångest över det avsked som en dag kommer. Du talar av erfarenhet och det gör ont i hela mig och jag kan knappt andas av sorg för din förlust. Ändå tar du dig tiden att skriva en kommentar och ber mig hylla livet. Tack, ett otroligt stort TACK. För någon vecka sedan förlorade min klasskamrat sin dotter i en hemsk olycka. Dottern har varit klasskamrat med Cornelia, alltså lika gammal som henne. Jag kan bara ruska på huvudet och inse att det är inte kan vara sant, men det är sanningen för min klasskamrat. Tänk att vakna upp varje morgon och inse att det inte är en mardröm, det är verkligheten. Det är hennes nya liv, tomt och fullt av sorg. Livet är inte rättvist på något sätt och jag undrar hur man klarar att gå vidare och överleva en otroligt stor sorg. Hur tröstar man en människa som egentligen bara vill få tillbaka ett ögonblick i sitt liv? Kanske så lite som en endaste millisekund. [caption id="attachment_26903" align="aligncenter" width="600"] Precis som mina barn och mina man är ni mig kära, ni är en del av min familj ni med. TACK för att du finns.[/caption] Kärlek till er alla och tack för allt ni ger mig <3
