Jag har funderat så länge på att skriva om detta men tvekat för jag vill inte visa mig sårbar. Det där med att det fanns någon man trodde man var vän med. Det har väl du också varit med om? Du hittar någon likasinnad, någon du älskar att umgås, prata, ha kul och bara vara med. Det känns verkligen som att det är en vänskap som ska hålla livet ut. Det är ni två mot hela världen. Sen märker du att ni kommer från varandra. Du vet inte riktigt varför, det bara händer. Det kan vara ditt val och det kan vara "vännens" val. MEN, det jag har råkat ut för och blivit innerligt ledsen över är när djup "vänskap" plötsligt tagit slut och jag inte vetat anledningen och jag får aldrig svar på varför. Det har hänt mig ett tre gånger på "äldre dar" och det sårar otroligt mycket att känna sig bortvald utan att veta anledningen. Jag gör inget annat än rensakar mig själv och grubblar. Jag har frågat men fått svar att det är inget. Det som är dumt med mig är att jag tror alltid att det är mig det är fel på. Vad har jag gjort för att personen inte vill vara min vän längre? Har jag sagt något, är det min personlighet eller vad är det som gör att vänskapen med mig inte var värd något? Jag tycker att det är rent ut sagt elakt att inte vara ärlig eller att bara säga vad som händer. Framförallt två viktiga personer i mitt liv har sagt: - Åh jag saknar dig, vi måste ses, det är bara så mycket nu, men snart.. Du är viktig för mig Sen blir det tyst. Jag vet inte om jag reagerar starkare eftersom jag blivit mobbad, men det gör jävligt ont med utanförskapet. Hade det varit ett förhållande hade man gjort slut och då hade man vetat, men med vänner är det okej att låtsas att det regnar. Spöregnar typ.... Detta är min allra bästa bästis och han finns alltid där även om jag felar. <3
