Alla tror att jag är den som gillar att stå i centrum, älskar att prata med alla. Det är alltid jag som får sitta med de som är tysta på festen. Det är jag som förväntas dra igång partajet med min humor och glada humör. Du kan inte ana hur mycket jag HATAR DET! Jag är ingen sällskapsdam eller clown. Jag är faktiskt osocial om jag får välja. Jag gillar att vara hemma med familjen. Att jag umgås med folk och är supertrevlig är egentligen inte min grej och ibland är det fruktansvärt påtvingat. Min man säger att det inte stämmer eftersom jag pratar med allt och alla. Ja, det är sant men det är ett beteende jag har präntat in i min hjärna att man ska vara trevlig och snäll mot ALLA. Bara för det behöver jag ju inte tycka om det. Det är som en roll som jag spelar och egentligen får mig att må ganska dåligt. Varje år när vi åker på semester så bestämmer jag mig för att vara "otrevlig". Kanske inte otrevlig i dina ögon men i mina. Det innebär att jag vill vara en enstöring och inte känna behovet att prata med allt och allt utan att vara anonym och lite av en enstöring, Vara ifred helt enkelt. Varje förbaskade år går det åt pipsvängen. Det finns alldeles för många som mig där ute, vi möts som magneter. Jag önSkar ibland att jag hade en förmåga att vara osynlig och bara kunna stänga av. Jag vill få lov att vara ifred, anonym och trist. Så... om du bjuder in mig på fest, sätt mig inte med den där man får dra ut orden på. Jag mår skitdåligt av det och kan inte slappna av och vara mig själv. Då kommer masken på och rollen börjar spelas. Jag vill bli underhållen ibland och inte alltid underhålla <3
