Jag har varit med om otrohet Nu är det ju mina läsare som bestämmer mina inlägg. Jennifer som vill veta hur mina tankar går kring Otrohet. -Var går gränsen? Jag har skrivit om otroheten förut och känner du mig så vet du att jag absolut inte tycker att otrohet är okej. Inte in någon form. Inte ens en liten flirt på nätet. För många år sedan blev jag offer för mitt ex otrohet tillsammans med min vän. Smärtan var fruktansvärd för att inte prata om hur kränkt och otillräcklig jag kände mig. Det var jag själv som kom på dom och även om det "bara" var hångel så var sveket så otroligt stort att vi kunde aldrig sy ihop såret igen. Tilliten var inte där och med den borta så dog kärleken sakta men säkert. Varför VARFÖR vill man utsätta sin älskade för otrohet? Jag förstår inte det? Varför skada någon man älskar? Och älskar man verkligen om man kan göra så? Jag tror inte det. Jag tror inte att man i alla fall älskar sig själv om man behöver denna form av bekräftelse och rus. Jag har inget behåll av att flirta med någon på krogen eller på nätet. Jag känner mig tillräcklig med min man och det han ger mig. Kanske är det så att jag är tillfreds med mig själv att jag inte behöver bekräftelsen utav någon annan mer än av honom. Jag vet inte. På grund av att jag vet hur ont det gör med otrohet så är jag helt emot det. Otrohet för mig är den sekund du gör något som du vet kan såra din partner. Det är ni två tillsammans som sätter den gränsen. Jag skulle till exempel inte acceptera att min man sitter och chattar med en annan brud på nätet för att ha en flirt eller dansa tätt för att få en sexuell närhet. Men någon annan som jag inte tycker sköter det snyggt är det den som vet att någon är i ett förhållande men ändå inleder något. Den personen är en lika stor skurk som den som är otrogen.
