Usch jag har svårt att sätta ord på det jag ska skriva nu men jag känner att jag måste få det ur mig. Speciellt för att det trycker som en ångvält över bröstet och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få bort trycket. Det kan inte försvinna eftersom döden aldrig försvinner. Jag har sådan fruktansvärd dödsångest just nu. Det är det enda jag tänker på är "När jag dör". "Om jag dör". "Hur ska jag dö". "Jag vill inte dö". "Jag måste dö innan alla andra". "Jag kommer att dö snart". Det känns som att jag kanske kommer att dö imorgon. Just nu går jag bara och väntar och det gör att jag inte vågar leva. Det är ett stort hån mot de som är sjuka och verkligen vill leva, och jag skäms. Jag känner att jag har ont i hjärtat, jag har ett tryck i huvudet och kroppen bara förfaller, men gör inget åt det. När vi var på Malmö museum fanns det foto på människor från förr. Det knöt sig fullständigt i hjärtat när jag såg dessa och insåg en sak. En dag är det jag, bara en person på ett fotografi som har funnits en gång i tiden. En mamma, fru, en mormor, en vän eller någon man känt, men jag är borta. Jag är bara ett minne eller ett glatt ansikte på ett foto. Det spelar ingen roll om du är Ghandi, Moder Teresa eller bara jag. Du blir inte mer än så oavsett än ett minne eller ett ansikte på ett foto. Jag förstår att jag går igenom någon form av livskris just nu. Jag vet inte om det har med min nya titel som mormor att göra, men det jag vet är att jag måste prata med någon.
