Jag har helt glömt hur det var att vara ensamstående (eller har en resande partner). Innan jag träffade kärleken så var jag själv med barnen ett år. Hur farao lyckades jag få ihop livspusslet? Denna veckan har jag verkligen fått smaka på hur det är. Och kontentan av det hela... All respekt till er ensamstående, och tack och lov för att ni (i bästa fall) får vara barnlediga. För det sliter... Som denna veckan för mig när mannen varit på utbildning; Två barn (tre i måndags) varav ett sjukt, alla hämtningar och lämningar, tandvärk, alla matinköp, all matlagning, allt bråk vid uppstigning och läggning, tandborstning, tvätt, disk, bajstork, bad, klädbråk.. ja ... och så vidare. Attans vad sliten jag är. Vardagsmat för många av er. Förstår ni vilka drottningar eller kungar ni egentligen är? Förstår vi som inte är i er sits hur ni egentligen har det? Nej, jag tror inte det. För ofta får man höra av de som inte är själva att det FAKTISKT är ett glassigt liv att vara ensamstående eftersom man får vara barnlediga så ofta och när är vi med partner det? Jo, väldigt ofta faktiskt, för vi kan ta ledigt om vi vill, och vi delar på allt ansvar med en annan person, även räkningarna och uppfostran. Så ni ensamstående där ute, NJUT av att vara barnlediga för hur farao ska ni orka annars? Och ni som inte kan vara helt barnlediga för att ni verkligen är ensamma 100%, jag hoppas verkligen att ni har någon i er omgivning som kan stötta och hjälpa. Så.. All respekt till er! Tack kärleken för att jag slipper ensamheten <3
