Igår var det skottlossning i Veberöd. Min son Gabriel hamnade mitt i kaoset och kom hem och var helt i chock. Min första tanke var att HAN LEVER. Sen kom nästa tanke, i Veberöd, mitt trygga Veberöd. Det hände i parken nästan utanför vårt hus där min dotter leker med sina kompisar och där vi alla går till bussen eller på en promenad. Gabriel vet exakt vad som hände eftersom det var en i hans närhet som drabbades. Det kommer jag inte att ej skriva om. Så läskigt när sånt händer. Massor av poliser, beväpnade konstaplar och avspärrad huvudgata i vår trygga by. Nu var det som tur var inte så "allvarligt". Tänk de som lever i liknande skräck varje dag. Vi är ganska skyddade i vår lilla bubbla. En man blev gripen och dom hittade ett ställe med en massa Soft Air Gun saker och nåt mer. Det som skrämde mig nästan lika mycket var de hemska uttryck som började dyka upp i Veberöds Facebookgrupp. Det var naturligtvis alla nyanlända som börjat sprida skräck i vår by. Det var de byggda barackernas fel (där ingen ännu flyttat in), och bara vänta ni, det är bara att vänja sig minsann. Administratörerna för gruppen var otroligt snabba på att ta bort dessa onödiga kommentarer men jag hann läsa och jag hann bli ledsen. Jag sörjde att mina barn och barnbarn ska växa upp i en värld fylld av hat och omänsklighet. Tänk de nyanlända som kommer till vår by, många med hemska och fruktansvärda upplevelser i bagaget. Så ska dom komma till oss och och bemöta och känna detta hat från personer som anser att de nyanlända inte är värda ett liv i trygghet. Hade jag blivit bemött på det sättet hade inte jag heller varit så trevlig tillbaka... En gång var det vi svenskar som flydde till en annan kontinent för att slippa fattigdom och svält, men det är det många som glömmer.
