Nu har mannen varit borta "igen" och Mira är olycklig. Hon vill absolut inte att pappa är borta. Hon varken äter eller sover. Igår bjöd jag på korv stroganoff som hon annars älskar. Det gjorde hon inte längre.. Klockan var nästan 22 när hon äntligen kom till ro. I morse surade hon och när pappa inte skulle vara hemma förrän klockan 19. Jag har alltid tolkat det som att de är för att de två är så mycket "närmre" varandra och surat lite över det, men igår frågade jag henne. - Men Mira det är ju oftast mamma som reser bort, kommer du inte ihåg att jag var i Spanien i 10 dagar? Då var det ju ingen fara. - Nä men det är en annan sak med pappa. Då säger den kloka ungen - Mamma, du och jag har alltid så mycket mer tid tillsammans och gör massor med roliga saker än jag och pappa. Så det märks mer när han är borta. Och jag förstår verkligen vad hon menar. Jag hämtar varje dag klockan 15, mannen kommer hem vid 18 om kvällarna (om vi har tur...) och en dag i veckan 21. Och ungefär var tredje helg jobbar han. Så hon har rätt, hon och jag har mycket mer tid tillsammans, vi gör väldigt mycket kul tillsammans. MEN, om jag ska erkänna så är tiden med pappsen mer kvalitetstid än hennes och min med kvantitet. Och vilket är viktigast? Jag tycker att Mira svarade på det igår faktiskt. De där två älsklingarna alltså.. Ler och långhalm...
