Det är nya och hårdare restriktioner för Skåne, nu är det på riktigt igen och det är närmre än någonsin. Jag har aldrig känt att Covid-19 har snusat mig i nacken, men det gör jag nu. På fotot ovan står jag på toppen av vackra Aten på väg upp till Akropolis för att vara med om en stund magisk historia. Det känns som att det aldrig blir så mer. Jag är så rädd för att aldrig få uppleva "utomlands" igen. Att jag inte ska få resa fritt och se världen. Jag tycker synd om mig själv en stund men vaknar till och tänker "Men herregud, världen finns här hemma med familjen, vännerna och det vackra bara runt hörnan" (om jag väljer att titta). Jag behöver inget mer. Jäkla Covid-19 vad jag avskyr din närvaro men du får mig att förstå vad som är viktigt, livet där jag är och med dom jag är med. Jag blir så ledsen och arg när jag tycker synd om mig själv för att jag missar en massa. Men istället får jag uppleva det jag ska uppleva❤️ Hur mår du i detta? Har du också en ond känsla i magen som jag? Kram
