Jag spricker av ilska när jag tänker på en sak, eller rättare sagt tänker på en viss person. En offentlig person som jag hyllat till skyarna, hejat på och gråtit tårar för. Denna person kränkte mig och gjorde så att jag kände mig så j*vla dum. Så pass att jag aldrig mer kommer att nervärdera mig genom att jag går fram till en offentlig person. Jag vägrar att bli kränkt och känna mig som en mindre värdig person för att den offentliga personen är sjukt trött på offentligheten. Det enda denna offentliga Mums Mumsen förlorade efter vårt möte var min respekt och hejarop i fortsättningen... Jo, vi pratar om det en stund du och jag. Jag har väldigt många som kommer fram till mig och vill säga hej för att dom läser min blogg. Jag blir alltid lika glad för att få träffa er och delar gärna ut en kram för att visa att ni är viktiga för mig. Många tar verkligen modet till sig för att komma fram, då ska jag väl för guds skull visa respekt och tacksamhet. Även om jag har en skitdag så ska inte denna person drabbas. Ber en av er mig om att vara med på kort så är jag det, för det betyder mycket för mig att göra dig glad. Okej, så tar vi Mums Mumsen då. Jag satt och grät av lycka när jag såg att det var han som var konferencier på ett event. Vi var 2.500 personer som stod upp i lokalen och visade vår tacksamhet över hans stora vinst för Sverige. Mums Mumsen var alltså på eventet som betald artist... Han arbetade med andra ord... Han hade fått lön för att underhålla oss som var där... Han var där för vår skull, inte sin egen. Hela kvällen hoppades jag verkligen på att få träffa honom och få ta ett kort. Jag är alltid jätteförsiktig med att be om att ta kort på mig och en kändis med respekt för den personens privata tid. Denna gången ansåg jag att Mums Mumsen var där för vår skull, publikens skull. Så jag tog 10 djupa andetag innan jag vågade att gå fram och fråga den pinsammaste frågan jag någonsin ställt i mitt liv... - Hej, får jag ta ett kort på oss? Då fick jag en hög och djup suck med himlande ögon medan han ställer sig demonstrativt vid min sida. Jag skämdes så att jag höll på att dö och försöker släta över det genom att säga: - Förlåt, jag ville ju helst inte störa dig. Svaret fick mig att tappa den lilla respekt jag hade kvar för honom - Så säger ni alla..... säger han surt medan han ler för fotot och när det är klart vänder han mig bara ryggen och går. Så många väninnor var avundsjuka för mitt foto med Mums Mumsen, det dom inte ser på kortet är att jag faktiskt kände mig skitdum och kränkt, jag kände mig som en stalker och snuskig gammal tant. Ja, jag blev ledsen på riktigt. Illa säger jag bara... ILLA! Frågan jag ställer mig är; hade det varit annorlunda om jag varit yngre, snyggare eller så? Nä usch, det var inte snyggt gjort av honom. Eller är det jag som har för höga tankar om folk? Ska man gå fram och be om att få ta ett foto? Vad tycker du?
