Foto. Rakt framifrån. Hemskt, jobbigt. Jag ser bara det jag inte vill att andra ska se. Min stora näsa, mina hängande ögonlock och en dubbelhaka som syns. Där är många linjer också och i mina ögon är dom gigantiska som Ronjas helvetesgap ungefär. Så jäkla elak jag är mot mig själv. Jag tror att du inte ser det jag ser (förrän nu när jag outat mina issues). Ärligt talat, jag hade själv aldrig haft den åsikten om någon annans foto. Hade jag sett detta foto och det var någon annan på bilden hade jag tänkt att det är en kvinna i sina bästa år med värme och kärlek i blicken. Hon visar en stolthet och har hittat sin plats i livet. Hon verkar trygg. Kvinnan har vackra lockar och fin stil. Hon är vacker och modig. Skulle du våga lägga ut ett foto på dig själv och ge dig fina komplimanger? Jag utmanar dig!!! Kom igen. Se dig själv med andras ögon. Berätta för mig om du gjort det så att jag kan dela glädjen med dig. Jag undrar OM och när jag slutar se ålderstecken som något negativt. Kommer jag någonsin att kunna förlika mig med att utseendet förändras? Jag hoppas VERKLIGEN det. För detta är inte så schysst. Detta magiska Foto har @rebeccajorefoto tagit och hon fick så många fina så jag hade svårt att välja ut ETT. Tack Rebecca för att du fick mig att våga och utmanade mig. Tack. Nu är inte detta ett inlägg för att fiska komplimanger. Det handlar om så mycket mer. Att vi ska se oss själva med snälla ögon. Komplimanger från mig själv till mig själv borde stå högre i kurs än från alla andra. Håller du inte med? Kärlek till dig men framförallt till mig själv.
