På en fest träffade jag en barnpsykolog (jaaaa jag vet, en barnpsykolog på fest liksom....). Vi hade väldigt intressanta diskussioner om dagens barn. Han menade på att barn idag föds in i en familj som rättar sig efter dess närvaro. Han uttryckte sig som följande: - Barn föds in i VÅR värld och ska anpassa sig efter denna. Vi ska inte anpassa oss efter dom. Föräldrar går helt upp i sin föräldraroll och glömmer bort sig själv. Det är ett övergrepp på sin egen personlighet och med det dör man som individ. Sen frågade han mig; - Varför slutar man vara egoist när man får barn, det är inte farligt, det är nyttigt. Alla individer har ett behov av att stå sig själv närmast. Det försvinner inte för att man får barn. Vad tycker du? Har han rätt? Lever vi barnets liv när dom kommer eller vårt? När jag fick mina stora barn var jag väldigt mycket mamma. Allt handlade om barnen. Vi gjorde vad dom tyckte om, vi åt den mat dom gillade, vi såg de filmer och tv program som passade de två. Jag var BARA mamma, aldrig Malin. Och helt ärligt var jag faktiskt lite ledsen för att jag övergett mig själv. Och jag gick med ständigt dåligt samvete för att jag inte räckte till. Nu när jag fått Mira är jag inte alls samma mamma. Som ni vet är jag väldigt mycket ute på olika aktiviteter. Jag umgås mycket med mina vänner och mannen och jag unnar oss många dygn ensamma utan barn. Och helt ärligt, jag mår så mycket bättre som mamma idag än med de stora. Min glädje med barnen är annorlunda. Den är mer äkta eftersom JAG mår bra. Och då mår dom såklart som bäst mina finaste. Och jag har inte ett dugg dåligt samvete. Så han har kanske rätt den där barnpsykologen som faktiskt var på fest (och lite på sniskan).
