VITA ARKIVET Visst slår de orden en på käften VITA ARKIVET, pang bara, rakt på. Döden blir plötsligt så verklig och obehaglig. Som jag har sagt tidigare är jag livrädd för döden. Jag vägrar dö och lämna alla efter mig ensamma. Jag vill ha kontroll och välja själv. Och jag vill aldrig behöva säga farväl. Johanna lämnar över sin blogg till Annika emellanåt. Hon denna fantastiska kvinna kämpar för sitt liv men jag vill/klara/orkar inte läsa. Jag orkar inte med smärtan. Jag orkar inte med min dödsångest. Tänk på dom som lever mitt i det. Fy fan. Även om jag inte läser Annika så tänker jag många varma tankar till dig. Du är en hjälte. Din familj är hjältar. På kort tid har två nära mig förlorat sin livs kärlek. På en begravning satt jag och funderade: Hur skulle jag vilja ha det en dag som denna. Hur skulle min man vilja ha det? Jag hade inte svar på någon av de två frågeställningarna. Och det är inget man gärna pratar om. Döden finns inte. Jag tog upp det försiktigt med mannen och han svarade; -Jag bryr mig inte, jag är ju inte med i alla fall. Jo det är i och för sig sant. Men vi som är där är. Vi vill ha en dag för att minnas och tacka honom för att han gav sig tid av sitt liv till oss. Klart att det måste vara en Fredrik-dag. Eller en Malin-dag eller vem det nu än är. Jag vill inte lämna min familj i en djup sorg och behöva ta en massa beslut mitt i det. Jag vill att dom ska kunna fokusera på att ta hand om varandra. Hur jobbigt det än är så ska jag göra dom en tjänst. Jag ska fylla i det Vita Arkivet. Visst vill vi våra nära det bästa, och jag tror att detta är ett fint sätt att hjälpa sin familj en sista gång. ❤️❤️❤️
