Vilket jävla skitår 2025 har varit för mig. Och ja, jag vet – det finns alltid någon som haft det värre. Men just nu får min upplevelse ta plats. Året 2025 började med ett nytt, litet, älskat liv. Milo kom till oss och fyllde hjärtat med något som knappt går att beskriva. Samma år slutade med att jag förlorade en fin vän. Och inte bara henne – fyra begravningar på ett halvår. Fyra farväl. Fyra gånger där livet stannat upp och påmint om hur skört allt är. Det tar på krafterna, mer än man vill erkänna.Sen blev allt som ett töcken. Den akuta operationen i juni slog undan fötterna på mig fullständigt. Sex veckors sjukskrivning. Kontrollförlust. Kropp och huvud som inte riktigt hängde med.Cellförändringar för andra gången. Och tack gode gud – friska prover nu i höst. En lättnad som landade långsamt.Operationen av tummen i november. Där finns en sak jag ångrar: varför höll jag mig inte hemma? Varför tillät jag mig inte att faktiskt vara sjuk, fullt ut?Och som om det inte räckte – jag fick veta att mitt öga måste opereras. Jag har kraftiga skuggor på den högra linsen. En tidig grå starr på grund utav en ICL operation som gör att jag inte ser som jag ska. Det ska åtgärdas men just nu ska kroppen och hjärnan få vila.Allt detta gör något med en.Jag mår lite dåligt, men det är bättre, sakta men säkert. Hjärnan har inte hunnit ikapp och kroppen har varit med om trauma. Jag har bara kört på, jag kör bara på, som om allt vore som vanligt, när det egentligen inte varit det på länge. En annan konstig sak som hänt är att jag har svårt för att låta främmande människor ta på mig, som massage, ansiktsbehandling och sådant som egentligen bara ska vara skönt och gott. Jag klarar det inte. Jag tror det beror på den akuta operationen då jag tappade kontrollen över min kropp. Äsch jag vet inte men jag vet inget annat. MEN. Mitt i allt detta finns något som väger tyngre än allt annat: tacksamhet.Min familj. De är med mig. De är friska, älskade och trygga. Och det är det viktigaste jag har.Mina krämpor och sjukdomar går över. Det finns så många som lever med sådant som inte gör det – eller som redan har gått över till något annat, för tidigt.Så när jag kliver in i 2026 tar jag med mig ett ord: tacksamhet.Tacksamhet för livet. För kärleken. För de som står kvar bredvid mig, även när det blåser.Tack. 🤍
