Nu susar vi fram längs Sveriges östra sida, med vinden i håret och hjärtat kvar i Kalmar. Där hemma har vi lämnat våra små pojkar. Eller ja… lämnat är ett starkt ord – det var på håret att jag smugglade med mig dem i handbagaget.Leo, Milo och hunden Tito. Mina pågar.Leo blir alltid så ledsen när vi säger hejdå, och farmor får bita sig i läppen för att inte börja storgråta. Det är något alldeles särskilt med att vara så nära varandra, trots milen emellan. Det gör ont – men på det där fina sättet 💛 Och så har vi minstingen. Ett år. ETT ÅR?! Hur gick det ens till?Milo har bestämt sig för att gå sin egen väg här i livet – rödlätt hår, blå ögon och ett uttryck som säger ”Jag gör som jag vill”. Totalt olik sin storebror, och helt perfekt precis så.Födelsedagstårtan åts naturligtvis med händerna. Inget tjafs med sked eller finess här inte. Lyckan i hans ansikte var total. Kakan i hela ansiktet också.Älskade, älskade unge ❤️ Mindre älskad stund: när någon (inte Milo) skulle sanera både barn och omgivning efteråt… men det är sånt man glömmer. Eller förtränger. I alla fall tills nästa gång man sitter vid matbordet. Kalaset blev precis sådär fint som ett ettårskalas ska vara – kladdigt, kärleksfullt och fullt av skratt. Jag känner sån enorm tacksamhet över allt vi får uppleva tack vare våra barn och barnbarn. Det är verkligen livets största gåva. Och alltså… denna godingen. Leo. Leo Leo Leo. ❤️ Avslutningsvis: jag och Alexandra åkte och handlade igår. Tror du vi skrattade när vi insåg att vi köpt EXAKT samma jacka? 😂Två likadana fluff-jackor, för båda har fyndat världens skönaste. Ibland är man mer lika än man tror. Den är dessutom på GRYM rea – du hittar den HÄR. Tack snälla Alexandra och Gabriel för ett helt perfekt dygn med mat, dryck, kramar, spel och prat. Ni är underbara <3
