Ja, jag säger förlåt redan nu... men jag måste prata av mig. Det här kommer säkert att stöta någon där ute. Så håll i hatten och kom ihåg att detta är mina åsikter, direkt från hjärtat och helt utan vetenskaplig grund.Okej... nu kommer det. Är du redo? Jag uppskattade inte Je m’appelle Agneta. 😬Viktigt att poängtera är att jag pratar om filmen. Jag borde verkligen ha sett filmen innan jag läste boken (som jag älskade), för herregud vad besviken jag blev. När jag hade boken färskt i minnet var det svårt att inte sitta och sura.De missade ju så många viktiga delar! Till exempel:Att Einar var dement,Att sonen faktiskt kom till puben,och framför allt kärleken till Armand.Jag satt mest och väntade på de där scenerna... och de kom aldrig. Eller så kom de så hastigt att jag nästan blinkade förbi dem. Jag blev faktiskt småarg över att de inte fick ta mer plats. Jag var så upprörd att jag drog hela mitt klagomål för mannen och vännerna som var här på vinkväll. De fick minsann höra. Dom brydde sig jättemycket, NOT =)Men! Filmen hade fina delar också. Agnetas resa, hur hon sakta hittar tillbaka till sig själv och hur självkärleken bara får blomma ut... det gjorde mig varm. Den biten var verkligen vacker. Budskapet är svårt att värja sig mot: Lev ditt liv som den du vill vara, inte som andra förväntar sig att du ska vara.Ja, jag vet att det är super klyschigt. Men ibland är klyschor faktiskt sanna. Igår hade jag ett viktigt möte med mina tjejer där hemma. Saknar alla fyra telningar redan <3Och som vanligt i Spanien, herpes och svullna ögon som inte gillar solkräm...
