Först ett par ord från mig (Fnulan). Detta inspirationsinlägg är jobbigt att lägga ut, dels för att det handlar om min underbara dotter dels för att det känslomässigt är så fruktansvärt. Cornelia har alltid varit öppen med sin sjukdom därför låter jag henne bli en inspiratör. Jag kan inte själv läsa texten, det gör för ont. Cornelia, jag älskar dig och din smärta är min När mamma frågade mig om jag ville vara inspiratör visste jag inte om jag kunde göra det. Jag ser inte mig själv direkt som någon inspiratör. Fast jag vill ge det ett försök. Även om jag inte anser mig själv att kunna inspirera är det kanske någon som lyckas bli inspirerad ändå. Kanske är det ditt barn som kan känna igen sig i min berättelse, kanske öppnar det upp för dig som förälder att våga prata med ditt barn. En alldeles vanlig 17 åring Min historia börjar hösten 2011 på mitt andra år på gymnasiet. Jag var sådär lycklig och glad för att jag nästan bara hade halva tiden kvar. Jag gick en utbildning som jag älskade på en fantastisk skola med lika fantastiska lärare, det gick bra i skolan. Jag hade världens finaste familj och dem bästa vännerna man kan tänka sig och såklart min underbara och fina Andreas som än idag står troget vid min sida. Ja jag levde ett sådant bra och härligt liv som en 17-åring ska leva. I oktober 2011 avslutade jag min första sjukhuspraktik på Kvinnokliniken avdelning 44. När mina fyra veckor var klara var det dags för mig att återgå till skolan. Då jag började lägga märke till att jag var oftare extra ledsen. Eftersom jag alltid har varit en ganska känslig tjej så antog jag att det endast handlade om att det kändes tråkigt att lämna praktiken för att återgå till skolan. I november 2011 började saker och ting bli ännu värre. Jag var inte bara ledsen nu, jag började faktiskt bli deprimerad. I december förvärrades allt. Jag kunde stänga in mig på toaletterna under skoldagarna för att bara sitta och gråta. Jag fick en fruktansvärd ångest som ofta ledde till panikattacker som kunde utlösas bara jag skulle kliva på bussen och åka hem från skolan. Då såg jag ljuset i mitt liv (vilket det var då) jag hade gått ner i vikt, från 53 kilo till 49 kilo. Detta var starten på en lång resa för mig med en ätstörning. Jag har aldrig ansett mig själv vara tjock utan har oftast varit smal och liten, men på något sätt så för varje kilo jag gick ner desto mer nöjd blev jag med mig själv. Jag kände lite att mitt i all depression, ångest och panikattacker var vikten det enda jag hade kontroll över. Jag började tvinga mig själv sluta äta, bara för att jag skulle gå ner i vikt och känna den här känslan av att vara nöjd med mig själv och se den där siffran på vågen bli lägre och lägre. Vissa dagar åt jag endast en rostad macka på morgonen sen fick det räcka för mig. Jag kände mig nöjd och stolt över mig själv när jag var så hungrig att det inte var långt ifrån att svimma. Jag älskade mig själv när kläderna började bli förstora och folk tittade på mig med sorgsna blickar och kommenterade hur smal jag blivit. Jag älskade när jag i en bok skrev elaka meningar om mig själv varje gång jag ätit något. Och siffrorna på vågen bara sjönk och jag blev mer sjuk. Blåmärken började pryda hela min kropp och orken vart helt borta. Ändå så skulle jag inte ge upp, jag slutade äta helt. Och åt jag försökte jag få mig själv att kräkas upp det igen. Jag minns när mamma tog bort vågen här hemma och jag gjorde allt för att jag på något sätt skulle kunna väga mig. När jag vägde som minst, 43 kilo så mådde jag som sämst. Jag var på botten och önskade att jag skulle slippa leva. Då hade mamma fått nog efter massa med tårar, bråk och jobbiga matsituationer. Hon sa ifrån och tvingade mig att började på BUP. 1 gång i veckan fick jag väga mig och prata med en psykolog och träffa läkaren för kontroll av vikt och blodtryck. Hade jag inte gått upp i vikt utan ner när jag vägde mig vart det tal om att läggas in på slutenvård. Jag minns mycket väl hur mycket jag grät varje gång den vågen visade att jag gått upp ett kilo. Min mamma åkte till min skola för att tvinga mina vänner att sluta tycka synd om mig, för det var den bekräftelsen som min ätstörning växte av. Dagarna fylldes av hot om allvarliga konsekvenser från alla nära om jag inte åt, det hjälpte, det var räddningen. Tack vare min fantastiska familj, min fantastiska pojkvän och mina fantastiska vänner tog jag mig igenom detta. Utan deras stöd och envishet hade det nog aldrig gått. Idag känns det helt overkligt att jag har haft sådana tankar om mig själv. Det blir nästan som att man blir sjuk i huvudet. Det är skrämmande hur jag kunde få mig själv att göra dessa saker jag gjorde. Hur konstigt det än låter, kändes det lite som att jag var någon helt annan då. Juli 2012 blev jag utskriven från BUP. Vågen har jag gjort mig av med, den är ALDRIG mer välkommen in i mitt liv. Jag har hittat andra och bättre sätt för att känna mig nöjd med mig själv. Det är så fruktansvärt ledsamt hur dåligt unga som gamla, kvinnor som män mår dåligt över sig själva. Hur man kan vara så fruktansvärt grym mot sig själv, om det är någon man ska älskar är det sig själv. Man ska vara tacksam för att man är den man är. Jag och ingen annan vet inte varför det blev såhär för mig Jag vet inte hur jag hamnade i det här jag vet att det hände. Idag mår jag fantastiskt bra. Visst är jag fortfarande lite extra ledsen ibland, men min panikångest har jag lärt mig att hantera och det är inte så ofta den kommer fram längre. Jag hade en fantastisk samtalsterapeut på vårdcentralen och hon kommer nog aldrig förstå hur mycket hon hjälpt mig. Idag är jag stark nog att följa mina drömmar. I september påbörjade jag mitt första år som Sjuksköterskestuderande, ett steg närmre min stora dröm som Operationssjuksköterska. Visst kan tankarna om vikten spöka i mellan åt, men stark nog som jag har blivit har jag lärt mig att knuffa bort dem, vara tydlig med att dem inte längre är välkomna i mitt liv mer. Tack alla fina ni för att ni läste lite om min historia, jag kanske inte kan hjälpa alla personer på detta jordklot, men hjälper jag en, då är jag mer än nöjd! [caption id="" align="alignnone" width="566"] "För lite mer än ett år sedan blev jag sjuk. Jag låt vågen och min vikt fullkomligt ta över mig och mitt liv. På två månader tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt, och det gjorde jag! På bilden till vänster var jag som smalast, då vägde jag endast 43 kilo. Jag visste att jag vägde alldeles för lite men samtidigt så mådde jag väldigt bra av det, psykiskt. Fysiskt så var min kropp alldeles förstörd. Min älskade familj var förstörd och mina älskade vänner. Jag lät vågen och siffrorna som den visade ta över mitt liv. Vågen förstörde allt för mig.Några månader senare mår jag så jäkla bra igen.Nu är jag så otroligt stolt över mig själv och jag har aldrig varit mer nöjd med min kropp än vad jag är idag. Mat är något av det bästa jag vet och vågen har jag sagt hej då till, den är aldrig mer välkommen till mitt liv. Så alla fina människor, snälla var nöjda med er själva. Jag har lärt mig att en våg visar bara siffror, den visar inte hur du är som person, hur duktig du är i skolan och den visar verkligen inte hur älskad du är av människor i din omgivning. Ta hand om er själva och er kropp, för den ska ni ha livet ut" //Cornelia på Facebook[/caption] / Cornelia http://www.atstorning.se/ http://www.tjejjouren.se/tjejguiden/hur-mar-du/atstorningar-193 http://www.psykologitest.se/anorexia.php
