Jag har lärt mig en väldigt viktig sak i helgen. Gamla tanter ska inte hjälpa till att flytta. Jag är helt förstörd i min redan förstörda rygg.... Igår var det ett högt tempo och mitt i allt fick jag med snabba ryck köras med Cornelia till förlossningen i Lund. Det är inte lätt att hålla sig lugn med en hysteriskt ledsen dotter (oavsett ålder). Cornelia hade inte känt av Ärtan på länge och försökte göra allt för att hon skulle göra någon rörelse men ingenting hände. Jag började också få smått panik men försökte hålla mig sansad. Jag fick ringa till förlossningen i Lund som bad oss komma omgående. Vi lämnade flyttkaoset och drog iväg i 190. Rasmus var i Malmö och fick komma till Lund direkt. Den oron Cornelia kände är fruktansvärd. Jag försökte förklara för henne att så kommer det att vara hela livet. Barnen slutar aldrig oroa oss föräldrar... När dom ligger i magen, då är dom som mest skyddade. Allt var bra och så fort hon fick lugnat ner sig så började det lilla livet göra väsen av sig. Då kunde jag också andas ut.... Puh.... det är inte lätt att bli mormor..... känslorna svallar liksom över fullständigt, hela tiden. Mer än när man själv var gravid. Jag trodde det bara var en myt det där med "livets efterrätt" men herregud det är så sant och jag har inte ens träffat mitt lilla kärleksbarn. En annan sak som jag lärde mig är att det är en ny tid för oss. När jag såg alla Cornelias vänner vara i huset och fixa, hennes möbler och saker och ting fick sin speciella plats kände jag en sak jag aldrig känt innan. - Det är hennes tid nu. Jag måste släppa taget. Cornelia är vuxen och skapar sitt egna liv på sitt sätt. Jag kan bara backa och njuta av att se hennes lycka och att hennes framtid börjar ta form på det sätt hon vill. Det är mammalycka....
