Den vanligaste frågan till mig för tillfället är.... Hur känns det att bli mormor? Jag tänkte svara på det nu. Jag sitter just nu bredvid Cornelia som sitter och håller sin hand på den stora magen och lilla Ärtan sparkar för fullt och leker rövare med sin mamma. Och jag NJUTER.... Hur det känns? Förutom att det känns sjukt konstigt eftersom jag bara är 30 år så är det skitcoolt och helt underbart. Jag måste säga att lyckan över att Cornelia är gravid är nog större än när jag själv varit det. Jag gläds så med Cornelia och Rasmus men jag blir gläds mer för min egen skull. Det är en sådan ära att dom ska ge mig den finaste gåvan jag någonsin fått. Det är så himla overkligt men det börjar bli mer verkligt nu när magen syns ordentligt. Och det mest magiska är ju att jag kan känna bebisrörelserna. Jag är så tacksam och ödmjuk mot livet för att jag faktiskt får vara med om att uppleva detta. Jag kommer i alla fall att bli den bästa mormorn till Ärtan, det har jag bestämt. Jag ska göra "mormors köttbullar" och skapa traditioner som är bara mina och hennes. Hon och jag ska bli ett grymt team. Jag kan knappt vänta på att få presentera mig för henne, det lilla livet. Det är bara 13 veckor kvar... Alltså 95 dagar..... 2280 timmar..... 136.800 minuter.... 8.208.000 sekunder... Det är så fantastiskt underbart och det bästa som händer i mitt liv. Jag är redo, jag längtar och tiden kan inte gå fort nog. Sen är min lilla Ärta här. Vi ska bli bästisar hon och jag ❤
