Barn med anorexia. Helvetet. Luften gick ur mig fullständigt.. Jag lät Cornelia komma till tals. Jag visste inte om jag ville det. Som mamma till ett barn med ätstörningar kan jag erkänna, man mår inte så vidare bra. Det är däremot inget mot hur barnet mår. Jag kände mig ganska så misslyckad och anklagade mig själv för det som skett. Det är lätt att göra det. Det är okej att göra det. Det jag tvingades göra var att straffa henne hela tiden. Åt hon inte skulle hon straffas med konsekvenser som att hon inte fick träffa pojkvännen etc. Jag fick åka till hennes skola och tala om för hennes lärare och vänner att dom inte fick tycka synd om henne utan vända henne ryggen när hon svek sig själv. Jag grät inombords varje gång jag satt vid middagsbordet och såg hur dåligt hon mådde. Jag kände ett hat mot henne för att hon utsatte sig för det hon gjorde. Jag skulle bara vilja skrika till henne och tala om för henne hur hemsk hon var. Det var svårt att se på. Jag hade för första gången tappat kontrollen på mitt barn och hon hade all makt. Bloggen blev mitt sätt att glömma. Det var skönt, men så fort jag såg Cornelia så blev jag påmind. Jag valde att hålla er utanför med respekt för henne och för att orka vara mamma. Jag valde att sluta skriva om bantning. Jag ville inte ge Cornelia fel signaler. Jag berättar för henne att det är en "image" att skoja med mig själv som tjockis men att jag faktiskt älskar mig själv och att det är min allra högsta önskan att hon också gör det. Jag orkade eftersom jag hade världens bästa team omkring mig: Fredrik, mina föräldrar, Gabriel, min syster, min svåger, vänner (mina och Cornelias), Cornelias pojkvän med familj, Fredriks familj, skola och BUP. Vi klarade det tillsammans. Jag är ingen misslyckad mamma men jag är inte heller en perfekt mamma. Det största jobbet gjorde Cornelia själv och hon ska ha all cred i världen för att hon gick sig stärkt ur helvetet. För det är vad en ätstörning är, det är ett helvete. Den gåva jag kunde ge (och kan ge) Cornelia när vi gick igenom detta var att älska henne oavsett... Den kärleken tar aldrig slut. TACK FÖR ALL KÄRLEK NI GER HENNE (och mig)!!! Varje kommentar, varje hjärta på Facebook ger en dos av kärlek och energi. Fantastiska ni
