Hej vännen, nu händer något som jag både längtat efter men får hjärteont i bröstet samtidigt. Ni vet den där känslan när man måste släppa taget och göra något som känns så fel men ändå så rätt för alla i familjen. Där är jag nu. Jag ska andas igenom hela denna dagen och jag ska klara det.... tillsammans med familjen klarar man allt. Idag är det den dagen då min förstfödda flyttar. Hon börjar sitt vuxenliv och vi skapar oss en ny och annorlunda relation. En relation mellan två vuxna kvinnor som väninnor, men alltid som mor och dotter. Många frågar mig hur det känns att Cornelia flyttar, Hon flyttar inte, det är bara hennes saker som byter plats! Mitt barndomshem som även blivit hennes försvinner aldrig och inga dörrar stängs. Hon har alltid en plats i vårt hjärterum. Det är helt naturligt att detta sker, det känns bra, men såklart finns det en känsla av separationsångest. Jag får dock uppleva mina kära förstfödda som vuxen och se hur hon utveckla till en mogen kvinna. Det är en lycka så stor så den dödar ångesten. Det finns så många kring mig som förlorat sina barn alldeles för tidigt. Så att Cornelia flyttar ska jag vara lycklig över. Jag känner tacksamhet, stolthet och kärlek <3 Mitt barn är mitt barn oavsett hennes adress. [caption id="" align="aligncenter" width="640"] Jag är stolt så att jag spricker. Cornelia valde att ta ett sabbatsår från SSK utbildningen och får då ett fast heltidsjobb på operationen i Lund. Bra jobbat när man är inte 20 år fyllda! Mallig mamma...[/caption] [caption id="" align="aligncenter" width="640"] Med lån och pengar vi har sparat till henne och hon sparat själv satsade hon på en bostadsrätt i Malmö i centrum, japp mallig mamma![/caption] [caption id="" align="aligncenter" width="417"] Mitt första hjärtebarn... kärleken blir inte mindre för att vi får sakna varandra och den kan inte bli större heller, för den är så stor den kan bli redan <3[/caption]
