Cornelia kom till mamsen på jobbet idag och var lite deppig. Den där älsklings-damen är ingen ensam-hemma-tjej. Att vara mammaledig eller som nu när skolan är på distans är inte hennes grej. Hon är definitivt inte lik sin mamma... Jag hade kunnat gå hemma alltid, gärna som lyxhustru. No problems. Tillbaka till Cornelia det var ju trots allt henne inlägget skulle handla om. Hon stod där på mitt jobb och kramades med mig och var ledsen för att hon kände sig så ensam. Jag gav henne den briljanta idén att hon kunde sitta och plugga på mitt kontor när jag jobbar så får hon i alla fall lite sällskap. Cornelia nappade direkt, jag vet dock inte om det var riktigt så hon tänkte sig att det skulle vara med sällskap... Där sitter Cornelia.. och här sitter jag.. Jag tror inte att sällskapet var tillräckligt..
