Jag älskar Elise. Mitt första barnbarn. Min lilla stjärna. Mitt hjärta i människobarn-form. Hon är också, väldigt observant, och har alltid varit. Hon är även brutalt ärlig, alltså väldigt ärlig. Det finns nämligen saker om en mormor som man kanske inte behöver dela med hela världen. Eller med förskolepersonalen. Eller med exakt alla vuxna i en mindre ort där information färdas snabbare fingret på den kanadensiske curlingspelaren.För några år sedan fick jag en julklapp från Elise. En sådan där riktigt hjärtlig present. En med känsla. En med budskap. En med… kritik. På förskolan hade de pratat om känslor. Barnen skulle måla något som gjorde dem arga. Fint pedagogiskt, tänkte jag. Tills jag öppnade paketet.Där var den. Tavlan. Texten löd:“Jag blir ARG när mormor inte plockar undan sina saker på soffan och överallt.”Överallt. Inte bara lite stökigt, utan ÖVERALLT.Man kan säga att jag fick både konst och personlig utvecklingsplan i samma paket. Och vet du… hon hade ju rätt. Här hemma bor kreativ oordning. Saker ligger framme för att de “kan vara bra att ha”. Högar bildas spontant och våra ytor används väldigt väl.Elise däremot lever efter principen: Har det en plats → ska det vara där.Finns det en mormor → ska hon skärpa sig.Så nu har jag ett konstverk på väggen som påminner mig om tre saker:1. Barn är ärliga.2. Barnbarn är ännu ärligare.3. Minimalism kan ibland börja med en femårings ilska.Och vet du vad? Jag älskar henne ännu mer för det. Men soffan… den är fortfarande lite… fnuligt kreativ. Nu fick den äntligen en plats, väldiigt strategiskt placerad för att påminna mig om att plocka undan ÖVERALLT.
