Ibland undrar jag hur jag (inte) tänkte. Det blir tvärstopp och hjärncellerna fungerar inte över huvudtaget ibland! En måndag var det så. Allt körde ihop sig FULLSTÄNDIGT och när den inre stressen kommer kan jag inte tänka rationellt. Mina hjärnceller går i vila som försvar och orkar inte med mig. Mannen var bortrest, Mira skulle få skjuts till teatern i Lund och jag hade hämtat Elise på förskolan. Pappa Rasmus skulle komma och hämta henne innan jag skulle på ett föräldramöte. Och när föräldramötet var slut skulle Mira komma hem med skjutsen igen. Allt var planlagt in i minsta millisekund. Allt gick åt skogen när teaterskjutsen blev sjuk.. Jag fick alltså dra med mig Elise till Lund och lämna Mira på teatern som var knäckt för att jag skulle missa föräldramötet och tvingades vänta två timmar på henne i Lund. Jag är dum i huvudet: jag bestämmer mig för Nova Lund (köpcentrum)- Jag glömde den lilla detaljen- ingen vagn-inga blöjor.... Och det precis som du tänker att det skulle gå. Åt helvete... Behöver jag ens säga att en vrålhungrig Elise bajsade ner sig, sprang överallt med en svettig klimakteriemormor efter sig? Det värsta av allt var att jag fick gå på blöj- och tvättlappsjakt med en stinkande och skrikande unge. Jag hittade en pappa med två barn och höll nästan på att bryta ihop av tacksamhet när jag fick en blöja och några tvättlappar utav honom. När jag gick tänkte jag att han tänkte: - Vilken idiot, åker iväg med en 1 åring utan vagn och blöjor. Vissa ska inte ha barn. Ungen måste vara kidnappad. Och då sprang jag det fortaste jag kunde... av skam.. Men hon blir alltid förlåten <3
