STACKARS min man, nu ska sanningen fram…. När var vi på lunchdejten i Malmö. Jag kände mig lite fin i mina nya klacka-skor och var så glad för att vara i stan med mannen så jag bad honom ta ett foto. Han gör nog inte om det Såklart skulle jag styra och ställa - Står jag snyggt? (jag frågade nog också om jag var snygg faktiskt) - Är ljuset rätt? - Bakgrunden okej? - NEJ inte nerifrån - NEJ inte uppifrån - Ta inte för nära - MEN INTE för långt bort - Äsch det får väl duga…. Ja, så var diskussionen nästan exakt. Nu i efterhand tänker jag. Men va fan… det är ett foto, ett av många. Han tog ett där han tyckte jag blev bra. Så… I rest my case. Jag ser sopsorteringen, en halv kula bakom ryggen, en halv fontän, en skrynklig kapp-ärm och ett konstigt leende. Men det ser kanske inte alla andra =)
