Det är dags att inse att jag har problem. Jag blir känslomässigt störd när det gäller att spara saker. Saker som egentligen är skit... Och jag har ett stort i-landsproblem. Jag måste också ta tag i det för min egen skull och inse att dom där XL kläderna kanske inte sitter så värst fint längre som som gjorde en gång. [caption id="" align="aligncenter" width="1494"] Äntligen kan jag ha en klänning från Love Forever som jag LÄNGAT efter!! Nu kan jag ha den på bröllop på lördag. TACK Terece för att du trodde på mig och skickade den <3[/caption] Jag ser inte att kläderna inte passar, dom stora alltså. I mina kritiska ögon är jag fortfarande lika stor. Däremot ser jag att de mindre kläderna inte sitter bra alls. Jag har sedan min "förändringsfas" med ViktVäktarna och Itrim gått ner TJUGO KILO! Det måste ha gjort något med kläderna. Jag kan bara inte känslomässigt våga tro på det. Jag behåller kläderna för att "om-i-fall-att" jag går upp igen. För i mitt huvud är det det som kommer att ske... Jag vågar inte tro att det som skett med min vikt är för alltid. Det gör mig ledsen... Jag tror inte på mig själv. Jag pratade med Marica igår. Hon sa till mig; - Fnulan, du måste inse och förstå, alla de där för stora kläderna, kasta dom. Du ska aldrig i dom igen. Och om dom finns kvar så kommer du att glömma vara lycklig över det som försvunnit på din kropp. KASTA DOM! Så idag får det ske.. Jag får ta plagg för plagg och be mannen avgöra om det är för stort eller inte. Sen ska det bort...Enligt mig är det såhär, det handlar inte bara om rätt kost och träning, det handlar om det mentala också. Dessa tre måste gå hand i hand, och för min del har fingrarna börjat närma sig varandra [caption id="" align="alignnone" width="2000"] Jag har börjat, det är dags att inse... Jag har för mycket kläder för mitt eget bästa.. Nu ska det skänkas till bättre behövande. Nu ska bara kläder som passar denna kropp vara kvar.[/caption]
