Det har tagit emot att skriva detta inlägg. Jag har inte vetat hur jag skulle forma orden. Jag vet bara att jag vill berätta för er eftersom mitt liv har förändrats. Mitt liv har förlorat en generation som varit viktig. Min enda tanke är.... ... Min mamma har förlorat sin mamma.... Det smärtar och det gör så ont. Sorgen drabbade min älskade mamma och kommer att drabba mig om tiden har sin rätta gång. Mina barn kommer att förlora sin mamma. Det smärtar så hårt så att jag knappt kan andas. Dödsångesten håller mig i sitt järngrepp. Min mormor 91 år somnade in en måndagskväll, den 17 februari. Det är verkligheten i mitt liv. Orden har inte kommit till mig inte förrän nu. Jag ville att den värsta sorgen skulle få lägga sig först innan jag berättade. Idag förstod jag att den nog aldrig försvinner helt. Den finns där i alla minnen. När jag skulle åka för att ta farväl gjorde jag det i ensamhet tillsammans med Cornelia när de andra tagit sitt farväl. Den tiden behövde jag. Bara Vi. Min mamma bad mig om en enkel sak, hon ville att jag skulle plocka med mig vintergäck från trädgården, min mormors favoritblomma. När jag plockade de små gula underverken till mormor grät jag. För varje blomma tänkte jag speciella minnen om henne. Små saker som är av betydelse för den jag är. Livet går vidare, dock mycket fattigare..... Idag är det dagen som betyder ett farväl, den dagen då jag ska finnas vid min mammas sida för att visa mitt stöd. Vi ska sörja tillsammans och vi ska minnas. 91 år ska firas under en liten stund i en blomsterprydd och vacker kyrka. Och ikväll ska jag bjuda min familj på mormors kakor. Traditioner är viktiga att föra vidare. [caption id="" align="alignnone" width="640"] Ett ömt möte mellan Gabriel och gamlamormor för någon månad sedan.[/caption]
