”Det som inte dödar, det härdar” 2 mars 2013, hände det, som inte ska hända. Jag, en fullt frisk 29-årig trebarnsmamma, fick en stroke, en propp i hjärnan. Lördagen började, som alla andra helgdagar, med hela familjen i sängen. Vi pratade, skrattade och mös, gav varandra tid. Tid som jag senare är så glad över, att hade det slutat illa, så hade det varit barnens och min mans sista minne av mig. En skrattande, glad, busig mamma och fru! Jag kände att det knäppte till i huvudet, nästan som en handled eller finger kan göra. Jag blev yr, fruktansvärt illamående och tappade balansen. Kräkte, sluddrade, öronen pep och tjöt och jag svimmade sedan i sängen, blev medvetslös. I några timmar flöt jag in och ut i medvetetandet, kräkte, tappade kontrollen. När jag vaknade upp fyra timmar efter ”knäppen” hade jag inget fungerande tal, jag hörde ingenting på mitt vänstra öra, det pep och tjöt i det högra, jag kunde inte lyfta vänster ben, eller vänster arm, vänstra sidan av ansiktet var helt slapp. Min man ringde efter ambulans, de kom snabbt. Vi for med ilfart till akuten i Lund, där ett akutteam stod redo att hjälpa mig. Ett av mina starkaste minne härifrån är när läkaren vrålar ”rädda hjärnan”. Vilken aktivitet! Sjuksköterskor och läkare av alla dess slag arbetade frenetiskt. Jag fick veta att jag drabbats av en stroke, att jag skulle få all hjälp de kunde ge mig. ”FAMILJ” skriker jag fram, och det hörs faktiskt vad jag säger. Inte en enda gång tänkte jag på att jag kunde dö, på att barnen skulle förlora sin mamma, på att min man skulle förlora sin fru, på att mina föräldrar skulle behöva begrava sin egen dotter. Jag andades, och ett lugn spred sig i kroppen. Ville bara sova. Bilder på våra tre barn dansade framför ögonen. Samma tre bilder snurrar och snurrar, barnen kramar mig och vinkar på mig och ropar på mamma. Mina älskade hjärtan, bidrog enormt till att jag finns idag, näst intill fullt fungerande. I vaket tillstånd blev jag opererad. In i ljumsken, upp till hjärnan via ådrorna fördes ett instrument som kunde lösa upp proppen. I samma sekund proppen löstes, kunde jag börja prata, om än långsamt! Allt sluddrande försvann lika snabbt som det kommit. Jag kunde göra mig förstådd! Ögonen fungerade inte, vänster öra fungerade inte. Jag orkade lyfta benen en bit, båda benen! När jag låg på operationsbordet, kom min man in till sjukhuset. En läkare berättade för honom vad som hänt, och att han skulle förbereda sig på det värsta, att jag antagligen inte kom ut som mitt vanliga jag. Under kvällen och nästföljande dag, låg jag på NIVA, neurologiska intensivvårdsavdelningen. Jag blev skickad på kontroller, på röntgen av hjärnan, på ultraljud av hjärtat, jag blev väckt flera gånger varje dygn och fick blunda och peka på näsan, lyfta armar och ben och hålla dem uppe i tio sekunder. Med mycket träning, och mycket sömn och vila, började jag min resa tillbaka till att bli mig själv igen. Jag har fått syrebristskador på lillhjärnan, som aldrig kommer läka, jag förlorade 60% hörsel på mitt vänstra öra, för proppen klämde sönder hörselnerven, hörsel som jag aldrig kommer få tillbaka. Under de första veckorna gick jag dåligt, talade långsamt, hade svårt att hitta rätt ord, blandade ihop ord. Jag sov många timmar varje dag, grät och mådde psykiskt väldigt dåligt. Familjen och vännerna stöttade mig och oss. Hejade på mig, hjälpte oss att laga mat, hämta och lämna barnen, lät mig sova, lät mig gråta. Gav barnen extra uppmärksamhet och gav oss alla många kramar. Nu, sex månader efter stroken, pratar jag som vanligt, men tappar orden när jag börjar bli trött, sluddrar lite och kallar jordgubbar för tomater. Jag har sämre balans när jag är trött. Jag behöver fortfarande vila några stunder varje dag, jag tappar lätt koncentrationen. Varför hände detta? Varför hände det en fullt frisk ung mamma och fru? Varför hände det en människa som alltid jobbat och aldrig gett upp, som alltid har satt barnen och familjen först och sig själv sist? Svaret är, ingen vet. Det finns inte ett enda medicinskt svar på varför detta hände. Min neuorolog försöker förklara att inre stress är en hög faktor. Fler och fler unga människor drabbas av stroke, vi lever ett allt stressigare liv. Vad är det då som gör att jag står här idag, kan prata och gå, göra mig förstådd och ta hand om mina barn och vara med familjen? VILJA! KÄMPANDE! Ordspråket ”Det som inte dödar, det härdar” stämmer bra. Hela familjen har rest sig starkare ur detta, vi är en ny familj, ett nytt par. Mina underbara barn, som kallade på mig när jag stod på ruinens brant, är svaret till varför jag är här! Elna http://endottersframtid.blogg.se/
